Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1854, sida 1

land på Norges sjelsstandighet; ) att görs Sverige och dess folk till föremål för både ta del och löje, samt slutligen nu sednast, att icke otvetydigt låta förstå, det en tillökning i Sveriges makt, genom återvinnande af det för lorade brödralandet Finland, skulle vara Norge obeqväm och oangenäm, emedan detta kunde komma att förorsaka ett närmare tillknytande af unionsbanden emellan Sverige och Norge. Med alt vårt verkliga deltagande för Norge, och just derföre, kunde vi ej undgå att finna sådana yttranden i hög grad kränkande, orättvisa och otacksamma, och vi gåfvo äfven dessa känslor ganska otvetydigt luft, uppmanande Norges tidningsredaktioner, att jälva de framställda anmärkningarne. Dessa antogo ej uppmaningen, utan bibehöllo djup tystnad, upphörande likaledes med allt mot Sverige siendtligt tal. Det tyckes således hafva gjort våra Norska bröder godt att få höra sanningen en gång och erfara att Svenskarne icke äro så deras ödmjuka tjenare, som de en lång tid synas hafva föreställt sig. Men dessa ifrån Sverige utgångna protester emot den Norska egoismen, dervid man ej tvekade att öppet ifrågasätta ett upphäfvande af hela denna falska union, som endast vållade inbördes missnöje och köld, hade äfven en annan verkan. Norrmännen ville gifva dem dementi; de ville visa i handling, att beskyllningarne mot Norge voro orättvisa, och att Norge verkligen för Sverige ägde varma, broderliga sympathier, samt att de satte värde på föreningen med oss. Så utgick från Kristianias studenter väckelse till fi: randet af den 4 November, hvilket ifrån en studentfest blef en nationalfest. De vackra och vänskapsfulla ord, som vid denna fest yttrades vid skålarne för vårt land, vårt folk och vår armå, hafva funnit en genklang i Svenska bröst, hvilka alltid äro öppna för ett sådant tal och lätt glömma allt agg. Samma fest synes äfven hafva icke obe.ydligt inverkat på hela sinnesstämningen i Norge, att dömma af det språk, hvilket nu föres äfven i sådana norska tidningar, som förr ej yttrat sig synnerligen hyggligt mot Sverige. Så läser man t. ex. i Tidn. ,Morgonbladet för den 18 dennes: ,St tsrådet Bloch har ännu icke återkommit från Stockholm. Hans förlängda vistande der sattes i samband med talet om krigsrustningar. Om vår konung icke kan upprätthålla neutraliteten utan förklarar sig till fördel for vestmakterna, anse vi det icke tvifvelaktigt, att man både hår och i Sverige med entusiasm ställer sina krafter vid sidan af vestmakternas och emot ryssen. Vi onska icke unionen förändrad eller utvidgad, det är sannt, och vi önska ej heller krig, om det med ära kan undgå-; men begära vestmakterna vär hjelp och forsäkra oss mot att sedermera Öfverväldigas, då skall visserligen från norsk sida sådan hjelp efter bästa sormåga och med största villighet hållas redo. I förening med Sverige skulle vi kunna lemna ett kraftigt bistånd, och att stämningen i Norge långt ifrån är emot vestmakterna, utan i hög grad för dem, är säkert nog. Stortninget beviljade blott 300 000 Spår till krigsrustningar, emedan icke mera var begärdt: men det är bekant nog, att i de sista dagarne väntades en ny propusition af regeringen om en bevillning, liknande den som nu är hifallen i Sverige, och man hade då icke synnerligt tvifvel om storthingets samtycke. Man ville blott vara viss på, att vår regering icke skulle spela en preussisk rol, och derom anser man sig nu temligen säker. B nan erinre sig den famösa historien om en norrman, som vid en middag i Paris vägrade att dricka skålen för ,Sveriges och Norges konung, emedan han ville dricka endast för ,Norriges Konge.