. Christianiaposten fäster uppmärksamheten på denna , Morgenbladets hastiga omvändelse, som utan tvifvel är en följd af den starkt uttalade opinionen i Christiania. Man inser? — menar Christianiaposten — lätt motsatsen mellan dessa löften om ,enthusiasm, ,redobogenhet och, bevillningar och Morgenbladets för icke län: gesedan gjorda betraktelser, af hvilka nu icke något enda spår finnes qvar, undantagandes önskan att unionen icke utvidgas, hvilken ön skan naturligtvis i denna förbindelse blir makt lös och utan betydelse. Ty i händelse afkrig äro pengar från nationalförsamlingens sida det väsentliga och som ensamt har någon betydelse; de fromma såväl som de onda önskningarne äro blott ett privatnöje, som hvarje representant kan roa sig med efter behag, men som ingen eljest vidare frågar ester. ,Krydseren uttalar sin förvåning öfver de beskyllningar mot norrmännen, som på sista tiden cirkulerat i några utländska blad. Af hvilken orsak de uppkommit — yttrar bladet — och hvilket resultat man losvat sig af dem är svårt att säga. Men när man ser deras uppenbara afsigt att väcka split och tvist mellan de förenade nationerna, just på en tid, då enighet är nödvändigare än någonsin, så förvånas man och frestas nästan att tro, det ryskt inflytande eller ryska penningar varit verksamma, om eljest Nikolaus har en skilling att kasta bort på en så dålig spekulation i så svåra tider som de närvarande. I alla händelser skulle dessa försök att just nu, om icke väcka uppenbar strid, dock framkalla ett ömsesidigt misstroende, afund och fruktan och derigenom sysselsätta de båda folken med att ge akt på hvarandra, vara ett mycket tjenligt medel att hindra aktiv rörelse utåt och sålunda passa väl ihop med Rysslands intressen. Denna Krydserens förvåning röjer nägon okunnighet om hvad som blifvit yttradt just i norska blad, nemligen en bestämd motvilja för allt deltagande i kriget, äfven om Sverge skulle af förhållandena se sig nödsakadt till ett sådant deltagande. Dessa yttringar hafva ej undgått de utländska journalernas uppmärksamhet, och det har alltså ej behöfts något ryskt guld, för att framhäfva denna opinion. Samma blad uttalar i afseende å krigsfrågan följande redbara och värdiga åsigter: Hvad föröfrigt de förenade rikenas ställning i fråga om verldshändelserna angår, så är det väl näppeligen tvifvel underkastadt, att de i en snar framtid komma att utträda ur sin neutrala stälining. Af de svenska tidningarnes språk och flera andra tecken kan man märka, att frågan om aktist deltagande i kriget är sitt afgörande temligen nära, om den icke redan är asgjord. Liksom här aldrig varit någon tanke om att undandraga sig den allmänna europeiska värnepligten, om den begäres, så skall man äfven villigt finna sig i de uppoffringar kriget måste kräfva, om det slutligen icke kan undvikas. Man har sagt, att det skulle vara meningen, att lägga de norska trupperna i garnison i Sverige, under det svensken slogs med ryssen. Men vi kunna omojligt egna någon tro åt detta rykte. Det är väl någon ny saga man påhittat, för att såra vår nationalkänsla. Om Sverge blifvit inveckladt i kriget kan Norge naturligtvis icke på något sätt hållas främmande för detsamma. Det skulle derföre i sanning vara en vanhederlig rol man tilldelade den norska soldaten, om man ville låta honom sofva i svenska kasernerna, under det egarne vore ute och sloges för bådas heder och ära. Det skulle vara en kränkning, som vore värre än allt det öfriga och om vi tilläte det, kunde man med rätta säga, att vi blifvit ovärdiga att vara en sjelfständig nation. — — — I alla händelser ha vi också några affärer för egen del att uppgöra med Ryssland, till och med om man endast skulle vilja tänka derpå, att kejsaren ofsicielt påstår sig vara arfving till Norge och norrmannen kunde derföre ha godt af att litet närmare se på honom, som säger sig skola ha landet efter deras död. Måhända kunde man göra ett och annat litet streck i testamentet. Under en sådan sinnesstämning i Norge, borde det för en omtänksam regering ej vara svårt, att åvägabringa ett för de båda brödraländerna nyttigt ordnande af de unionella förhållandena, på ett sätt som kunde lända båda parterna till fördel. Vi behöfva ej erinra, att ännu aldrig någon röst i Sverge fordrat, det vi skulle erhålla någon den minsta fördel på Norges bekostnad men vi anse oss ock äga rätt att fordra, det vi icke af föreningen skola hafva olägenheter och förluster. Om föreningen rätt ordnades, om alla onödiga skrankor upphäsdes, som åtskilja de båda länderna, och en gemensamhet åvägabragtes t. ex. i postväsen, mynt, mått, mål och vigt, tullväsen (sedan vi i Sverge kommit in på en friare väg) m. m., så skulle ett sådant närmande mellan de båda länderna, hvilket t. o. m. skulle kunna stå tillsammans med full politisk afsöndring, lända både A — — Moo KOAT oo TT 1 ooo ger F