Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1854, sida 1

Han fann bland själlarne i höga norden En blåögd Wasason med tro och hopp, Att bära Oriflamman öfver jorden Och veckla täckelset för tiden opp, En tid, kring hvilken mörkret än sig breder Och som i sina leder Än saknar styret uti stormens brus, Sin störste son, sin höge genius. Då framstår Gustaf ensam med sitt snille Och sina kämpar ifrån nordens snö, Ett ädelt folk, som visste hvad det ville, Som kunde segra och som kunde dö; Ja, står på skölden ej, som vid Dig hvilar, Der lejonet framilär Utöfver strömmar tre med stridsfullt mod, Din Saga gjuten vid din hjeltestod? Du ,Nordens Lejon, öfver hafvet simmar Och Österns horder med din anbliek slår, Och brottades med mod i farans timmar Mot fjerde Christian; segrande Du går Fram öfver Polens fält med lyftad fana. Fins då på ärans bana Väl några lagrar mer att skära qvar, Som Du åt Svea rein ej vunnit har? De finnas. Sc, Germania står i lågor Och kämpar emot våldets öfvermakt För ljus och rätt och andens högsta frågor, För hjertats frid, som man i bojor lagt: Den tempeldom, som Luthers ande höjde, Till fall sig redan böjde, Då -Gud med oss! det ljöd från Pommers strand, Och Gustaf kom med korsbanr i hand. Och öfver Tyskland din triumfvagn rullar Med Sveas söner under fanor blå, Och Main och Rhen med sina blomsterkullar Ej hinna vågorna så hastigt slå, Som Du från seger och till seger ilar, Och icke svärdet hvilar, Forrin Herrans verk är vunnet, segren Hans, Då går Du bort att hämta segrens krans. Du är ej mer. Jo uti minnets salar Du är en stjerna nu; i Sveas bröst, I nordens hjertan än ditt minne talar Med ärans fosterländska, klara röst, När den förstummas uti nordanlanden, Då uppä öde stranden Har död och träldom kufvat Göthers mod, Då skall det spörjas hvar Ditt Svea stod. Men nej, vi glömma ej vår plats på jorden, Ej arfvet spillas skall som Gustaf gaf, Vår frihets ljus! — Vår Svea står i norden Som ljusets förpost mellan tvenne hal, Hon skydda vill den platsen uti striden, Hon skyddar den i friden; Ty fridens rosor, fredlig glans också Har Gustaf strött kring Sveas mantel blå. Han sände henne ej blott segerfanor För ärans tempel från sin vunna strid, Han bröt ju också ljuset nya banor Och var en segrare jemväl i frid; Så vetenskapens värf och fredlig ära Om Gustaf vittne bära, Att folkets lycka midt i stridens larm Han troget slöt intill sin hjeltebarm. Och här, der Götha ut i hafvet tömmer Sitt silfverskum, hvem skapade väl här Det friska lif, som om en framtid drömmer, Och stora tankar i sitt sköte bär? Hvems är det minne dessa vågor sjunga, Som emot stranden gunga, Med rika skördar från sin täslings ban, Från sjerran kust på stormig ocean ? O, det är Ditt! Det var på dessa stränder Som himlens vink Du såg och Du förstod, Nän Du med snillets blick och kraftens händer En stad här reste vid den blåa flod, Der lyckan blommar nu i fredens sköte, O Fader till ditt möte, Ocd allt är lif och framtid, mod och hopp, Ed sridsällt minne, som Du rest Dig opp.