Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1854, sida 1

Barrabas förhållande rättfärdigade mer oc! det vittnesbörd, som kaptenen lemnat honom Han hade ingen medhjelpare och det fanns in tet spår af sorråderi hos honom. Såsnart hjor den framkommit, blef det åter lugnt i buska get. I stället för att gå bort till grottan, gick maronnegern bort till den ljungbeväxta plats der han sagt att han pllägade ge signalen Vulkan hade helt säkert redan sett honom up: pe från sin luftiga ståndpunkt, men det fanns icke det ringaste, som vittnade härom; han syntes hålla sig undan och hafva skäl att hysa misstankar. — Se bara, han sticker icke ens fram näsan sade St. Malo; man skulle tro att han är rade att bli solbränd. — Banditen har sett oss, sade Plouen för sig sjelf. Det var en olycklig id6 af mig! Barrabas dref sin hjord framåt och sökte alt med en lång käpp sammanhålla den. Det kostade honom mycken möda och medtog en förskräckligt lång tid. Matrosernas otålighet hade stigit till sin höjd. — Den skojaren! sade en af dem. — Det är klart att han förråder oss, sade en annan. Se hur enfaldig han gör sig! — Det är såraklåder och herdeminer! För dem skall man akta sig. Anda intill sista ögonblicket hade Barrabag