i Fins väl ett skönare! Oliver kransa Med lagrar enade den sköld Du bär, Och när solstrålarne mot bilden dansa. Än Auka-Thor, och än det Balder är; Ljuslockig Balder, aningsfullt Du tänker På fridens rika skänker, På ljuset, som Du ville ge åt nord, När Du dess strålar spridde öfver jord. Så står Han bland oss segersäll i friden, ocb skön är taflan som mot ögat ler: Der ser du hjelten kommen hem från striden, Och vid hans fot du glada skaror ser; Med dessa bilder för sitt tjusta öga, Med detta minne höga Kan Götha spörja, när hon Gustaf har: Hvar fins en tafla herrligare, — hvar! Och för att ge sin höga glans åt dagen Ju Sveas Prins, ju CARL ibland oss står; Af minnets makt, den underbara, dragen Han kom, vår älskling, som vår fröjd förstår, När CARL ses räcka uppå våra stränder At Gustaf sina händer, O, då står hoppet invid minnets hand, Som tvillingtjernorna på himlens rand. Dig ären vinkar, Prins: har ej ditt öga Nyss skådat lefvande i konstens drag Carl Johans bild och Birger Jarls, de höga, Och Gustaf Adolfs möter Dig i deg; Se, ärans lagerkrona trefaldt knoppas, Se, Nordens kärlek hoppas, att som Du är dess fröjd, den ock en gång Får resa Dig en stod med jubelsång. Nu, Prins, vår helsning bär till Mälarstränder, Till Kungen, säg att, af hvad skönt Du såg, Det skönsta var ett folk med knäppta händer, Som invid Gustafs bild i andakt låg, Och så stod opp och svor vid Sveas ära, Att erig trohet bära För Gud och konung och för fosterjord, För alit det dyraste i högan Nord. C-d. Ya