Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1854, sida 1

sör ansåge det klokast att vänta i ro tilldess man behosve deras tjenst. Detta ögonblick var icke långt borta. Den gåta, som så länge sysselsatt kaptenen och hans folk, löstes slutligen på ett helt ovantadt sätt. Barrabas kom för andra gången i sigte, men denna gång hade han en hel skock får framför sig, som hvarje ögonblick stod stilla för att äta af gräset. Sålunda förklarade sig allt på det naturligaste sätt. Negern hade ej velat visa sig för sin kamrat utan att hafva något alt erbjuda honom. På detta sätt skulle han också lättare utlocka Vulkan ur hans gömställe och bringa honom i händerna på hans förföljare. — Ja, sade Plouen, för hvilken allt detta i ögonblicket blef tydligt; det är mycket riktigt. Hvad sägen J nu? frågade han, vändande sig till sitt folk; tviflen J ännu? — Hm! hm! svarade några af de mest misstrogne. — Jag, jag tviflar ej mer, sade kaptenen, och jag begär detsamma af er andre. — Må göra! sade mythologen. Det är också det enklaste. — Enkelt eller ej, så skall det vara så. Denne man tjenar oss bättre, än vi tjena oss sjelfva. Måtte vi blott ej hafva förstört hans plan! tillade Plouen.