Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1854, sida 3

sla L11 4442K 77 Eeg (CUt UTV är mycket) men sällan eller aldrig storsinnthet. Ännu mera sällan verklig låghet och elakhet; den vanligaste egenskapen har varit — litenhet, som uppenbarat sig i de olika formerna af småsinne, menniskofruktan, fåfänga, högdragenhet, osjelfständighet, veklighet, beqvämlighet, ömtålighet om anseende och makt, m. m. Har man, under en ganska rik erfarenhet af lifvet, under umgänge med mångfaldiga individer af den s. k. storhets-kathegorien, kommit till detta resultat, så hoppas jag du icke undrar på, att den vördnad dessa storheter fordra, hos mig lemnat plats för ömsom vemod, ömsom harm. Förenar sig härmed en annan erfarenhet af de små och ringaktade i verlden, af dem, på hvilkas hufvuden de stora vilja trampa; har jag nemligen hos dessa funnit, jemte många fel, dock älven anlag till större egenskaper, såsom sjelfuppoffring och forsakelse, mod och beslutsamhet, ödmjukhet, tålamod, ihärdighet, arbetsamhet, m. m., så finner du lätt, att känslan för de der storheterna, som icke blott underkänna sådana dygder, utan t. o. m. fordra deras vördnads och lydnadsoffer åt sin litenhet, lätteligen blir bittrare än jag, vid lugnare besinning, sjelf funnit rättvist och billigt. Ofta har jag med förundran tänkt uppå den stora motsägelse, till hvilken vi, som kalla oss kristne, göra oss förfallne, i afseende begreppen om storhet. Vi dyrka såsom vå: slägtes frälsare Menniskones Son, uppfödd i den judiske timmermannens ringa hydda, och ferdömma dem, som ej fattade Hans storhet; vi bekänna Hans lära, som utgör en den strängaste opposition emot den falska, yttre storhe, som fordrade vördnad och offer af menniskor; vi se Honom till sina utkorade apostlar välja ringa och okunniga män ur hopen; vi beundra dessa mäns mod, att inför verldens mäktige uttala den sanning deras Mästare dem gifvit — och med allt detta tänka och handla vi, då det gäller våra egna förhållanden, i uppenbar motsagelser till dessa grundsatser. Hade vi lefvat under dessa första tider af vår tideräkning, eller hade dessa män lefvat i våra dagar: hvilka ibland oss hade det varit, som ropat korsfäst, och hvilka hade det varit, som erkännt och med vördnad betraktat storheten hos desse fiskare och tullnärer, då de med glädje ledo döden för sin tro? Det synes dig kanske olämpligt, att sammanställa vår religions förste förkunnare och läror med de hvardagliga förhållanden, hvåri vi lef. va. Jag kan icke dela denna åsist: jag kan icke gilla denna åskillnad, som menniskor ofta göra, emellan religionens sanningar och lifvets vanliga förhållanden. Det må vara beqvämt att äga en lära för kyrkan, som talar om all mensklig storhets ringhet Om gudsfruktan, ödmjukhet, menniskokärek och dygd; och en lära för lifvet, sorbjuder dig att dyrka och smickra dera Samma storhet, att förhäfva dig öfver dea ringare, att förtrampa, i st. för att understödja den svage, att lefva i sjelfviskhet, dard och osedlighet. Det må vara beqvämt, att kunna så skilja emellan en helgdagsoch en hvardagsreligion, men jag kallar detta för skrymteri, ty det är det. Efter denna förklaring hoppas jag, att du medgifver, det du orättvist förebrått mig nedsättandet af det stora och upphöjda i verlden. Det är den falska storheten, den till höghet uppstyltade litenheten, som jag — icke nedsätter, ty derom drager den sjelf försorg — utan någon gång visar i dess rätta dager. Det är med glädje jag tänker på, att i ett annat land, och det landet är England, den yttre högheten ofta är förenad med verklig inre storhet. Detta skådespel är så mycket mer upplyftande, som härutaf uppstå rika frukter, derigenom att personerna hafva stor makt att göra sina ädla afsigter gällande. Det är äfven med stor glädje man förnimmer, att i Amerikas förenta stater ett verkligt de bästes välde börjat utbilda sig. Med stolthet och vördnad säger Amerikanaren: den och den -hör till våra bästa mänk, eller qvinnora, och de mena då dermed sådana personer, som i lifvet utföra ädla grundsatser, verkande för samhällets andliga upplysning och förädling samt industriella förkofran. I ett samhälle der sådana personer vinna aktning och inflytande, der blifva inre och yttre storhet identiska. För en sådan varistokratiböjer jag mitt hufvud djupt och vördnadsfullt. Såsom du finner, har jag lagt den sanna menskliga storheten helt och hållet på det sedliga området, d. v. s. i karakteren. Du kunde anmärka, att jag dervid lagt för liten vigt vid utmärkta förståndsegenskaper, sådana som man i allmänhet anser konstituera det s. k. snillet, och du erinrar kanske, att en menuUfhka mad öäöftan dan häcta Laraktor man mand I