Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1854, sida 3

om sann och salsk storhet. (Bref till en vän.) Du har, min vän, förebrått mig, ehuru på ditt vanliga milda sätt, att jag så ofta uttrycker mig, om ej med direkt vanvoranod, ätminstone utan den vördnad, som vederborde, om de myndigheter och de högt uppsatta personligheter i samhället, för hvilka folket bör hysa aktning och tillgifvenhet. Särskilt förebrår du mig, att jag i afseende å landets regering ingenting gjort, för att upprätthålla förtroendet mellan densamma och folket, utan tvertom ofta talat med missaktning och hätskhet om de styrande, hvilket måste försvåra deras ställning och förminska det inflytande de böra äga. Slutligen tillägger du, att du med bedröfvelse hos mig funnit en ihärdigt fortsatt sträfvan, att förringa och nedsätta allt upphöjdt och stort, såsom vore det meningen att neddraga allt till litenhetens och småaktighetens jemlikhet. Af dessa dina förebråelser vill jag först upptaga den sista till bemötande, den anmärkningen nemligen, att jag skulle söka nedsåt a allt sto t. Skiljaktigheten mellan oss i denna punkt beror helt visst derpå, att vi hafva olika begrepp om storhet. Det synes mig, att du, likasom de flesta menniskor, förblandar storhet och makt. Sålunda hafva i alla tider Åde store i samhället betydt detsamma som de makltågande. I gamla dagar kallade man dem ock de bäste, aristoi. — I de tider, då börden uteslutande eller företrädesvis gaf makt, utgjorde den s. k. adeln, adlingarne, de store; då presterna kommo till makten blefvo äfven deras förnämste män räknade till de store; i våra dagar, då penningen mer än förr förlänar makt, begynna äfven dess innehafvare kallas de store. Likaså räknas naturligtvis till dessa storheter de personer, som bekläda höga embeten. För min del erkänner jag icke dessa gradmätare på den verkliga storheten, emedan erfarenheten ådagalägger att de visa falskt. Jag erkänner icke ens den egenskaps uteslutande berättigande att konstituera en storhet, hvilken dock ligger långt utöfver de nyssnämnde, nemligen snillet, i inskränkt mening, d. ä. förståndets ovanliga skärpa, synvidd och djup. Nej, storheten, min vän, ligger i karakteren, i viljans ädelhet och kärlek till Gud och menniskor. Deri ligger den sanna storheten. Och