Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1854, sida 3

inskränkt bndlad, blir dock aldrig en storhet under det höga och rika sörståndsförmögenheter göra en menniska stor, äfven om karakteren är tvetydig. Jag kan likval ej dela denna åsigt. Det verkliga menniskovärdet mätes ej på förständets skala, utan på viljans, och att detta är råttvisst, visar sig deraf, att de äfven rikaste förståndsegenskaper, då de äro förenade med en liten karakter, icke kunna rädda en menniska från att falla i de största dårskaper och drifva de svåraste villomeningar, under det den goda ochårena viljan oftast instinktlikt träffar sanningen, äfven då dell sj understödjes af något utmärktare förstånd, Derföre säger ock en sransysk författare sannt: valla stora tankar komma från hjertats, Emellertid erhåller naturligtvis storheten först då sin fullkomlighet, då höga förståndsegenskaper hvila på en ädel och storsinnad karakter. Utan denna förening väcker sjelfva det s. k. snillet icke min aktning, om det äfven kan väcka beundran. Det blir ett ljus utan värme, som lyser men bär ingen frukt. Deremot bär godheten, äfven ringa begåfvad, frukt till evig tid. Jag har, ofulikomligt som det skett, sökt vindicera karakterens, viljans rättmätiga anspråk på erkännande. Du finner äfven häri förklaringen på mina s. k. demokratiska syften, då de egenskaper, som enligt min tanke, konstituera storheten, icke finnas hvarken uteslutande eller ens företrädesvis hos de s. k. -Store, utan fastmer, om en jemförelse göres, i högre grad hos den stora massan af folket, huru sjelsvisk, okunnig och rå denna massa än må vara. Ty med dessa fel utgör den dock en jordmån, i hvilken goda frön kunna slå rot och uppspira till vackra skördar, hvarpå man, synnerligt i vårt land, har många, upplyftande exempel. Denna mottaglighet finnes, i vårt land, endast i ringa grad hos dessa rangens, bördens eller förmögenhetens män, som vilja prisas såsom astore och ädle,s emedan sjelfviskheten hos dem antagit för mycket karakteren af högmod, hvilken nästan mer än all annan egoism förhärdar menniskosinnet och gör detsamma oemottagligt för högre och sannare intryck. Alt nu ödmjuka sig för, d. v. s. såsom högre än sig sjelf erkänna, sådana der personligheter, som man anser mycket små, är ju att begå en län, om icke i ord, dock i åthäfvor. Det finnes för mig ingen frestelse att begå en sådan lögn, då, såsom du nog känner, jag hvarken behöfver eller frågar efter det der beskyddet, eller den der ,ynnesten?, som de mäktige gerna nedlåtande lofva dem som tigga derom. Men är det icke besynnerligt, att det gifves mången lika oberoende menniska, som ändock faller offer för denna frestelse, att åsidosätta hela sin sjelsständighet, för att vinna om också blott en nådig blick af en upphöjdare person, vore denne ock en än så stor litenhet? Så är det t. ex. en vanlig företeelse ilifvet, att en mycket rik person är föremål för stor vördnadsbetydelse, ägde han ock ingen enda egenskap, som för öfrigt kunde tillvinna honom aktning. Nu undrar jag ej derpå, att de som bek fra mannens hjelp, äro så der vördnadsfulle, ty egennyttan är lätt begriplig; men hvad som förundrar mig är, att personer, som icke äro stadde i ett sådant behof, eller som veta sig aldrig kunna hafva för ett runstycke gagn af den rike mannen, likväl deltaga i underdånighets betygelserna. Det är att dyrka guldet i och för sig. Tillbedjen af den falska storheten synes mig i allmänhet vara den synd, som mest vidlåder de Europeiska samhällena. Och det är en synd, hvilken är lika farlig, som andra falska begrepp om rätt och orätt. Att rycka ned Baalsbilderna och visa deras ihålighet, detta är ej att ,nedrifva det stora och upphöjda, utan att tvertom bidraga till den sanna storhetens framtida erkännande och upphöjelse. — Tro dock ej härmed att jag är någon ,bildstormare I — Jag är tvertom en fredlig man och låter gerna bilderna Vara i fred, ty de synas mig temligen oskadliga, blott jag ej tvingas att dyrka dem. Men vill du påstå att de äro verkliga gudar och förmå mig att knäböja för dem — då kan det hända att jag rycker ned en och annan, för att öfvertyga dig om ditt misstag. Nej, min vän, låtom oss med vördnad och beundran hos samtiden och efterverlden blicka upp till den verkliga storheten, antingen den uppenbarar sig i konungens och hjeltens höga väsen, eller hos den ringaste och obetydligaste krympling; antingen den uppenbarar sig i madonnans rena blick eller hos den botfärdiga