Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1854, sida 1

——— n— ——— ——————— Under denna monolog arbetade mulattskan af alla krafter på att göra litet i ordning inne i rummen; hon sopade ut hvad som kunde skaffas ur vägen, skakade mattorna, kastade alla flaskbitarne ut genom dörren och ställde dem, som undergått den allmänna förstörelsen, i en vrå. Efterhand som det åter blef någon ordning derinne, började mulattskans ansigte uppklarna. be galna menniskorna! utropade hon. Gudskelof att man åter blifvit dem qvitt! Derpå tillade hon med ett sorsigtigt leende: — Men låt oss ändå öfvertyga oss derom! Hon stack hufvudet ut genom fönstret och blickade ut öfver hafvet! — Hvad vill det säga? Ännu icke borta! Hvad kan då vara i vägen? I detsamma stod hon ansigte mot ansigte med kapten Plouen; hon for tillbaka som om hon sett ett spöke, så litet var hon beredd på denna syn. — Är ni här, herr kapten? frågade hon, i det hon försökte fatta sig. Kaptenen svarade icke: hans ansigte hade ej sitt vanliga uttryck, han såg mera nedslagen och melankolisk ut, än vild och förbittrad. Han tog en rörstol, som stod vid dörren, och satte sig; i detsamma märkte han all