Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1854, sida 1

att erinra om några, om afven allmänt kända satser. Den enda tid, då jorden är produktiv och vegetationen försiggår, är den, då luftens värma är öfvervägande och genom jordens vattenhaltighet ej hindrad att intränga. Så snart luftens och markens medeltemperatur pr 24 timmar blir Å värme, väckas plantornas lifsfunktioner, utveckla och fullkomna sig mer och mer med solljusets och värmens tilltagande, och sedan de sistn. uppnått sin kulminationspunkt, ötvergå plantorna till sin fulländning och mognad och sluta sin vextlighet för året. Solstrålaraes intensitet beror på deras lodrättare eller mera lutande fall. Solen lyser under loppet af ett år i hvarje land på jorden lika lång tid, eller 365 X 12 timmar; men i de tropiska ländernas sommarhalsår blott cirka 2200 timmar, deremot bos oss cirka 2750 timmar eller 25 längre tid. Solvärmen kan icke uppifrån intränga i vatten, utan blott uppvärma den aldraöfversta ytan, men så snart detta eger rum, blir värmen bunden, denna qvantitet vatten fördunstar och värmen bortföres tillika derigenom åter. För att fördunsta en gifven myckenhet vatten, erfordras 51 gånger den värme, som skulle behöfvas för att bringa samma myckenhet vatten till kokpunkten (100? Celsius). Deremot eger solvärmen förmågan att genom porösa kroppar insuga i dessa befintligt vatten. Under loppet af ett år faller hos oss i medeltal 18 tum regn. (d. v. s. att om allt fallande regn och snö uppfångades och före insjunkandet i jorden eller bortdunstningen i luften förvarades, skulle denna vattenmassa betäcka jorden till 18 tums höjd.) Om vi dela året i tvenne lika hälfter, från medio April till medio Oktober och vice versa, f ller under hvarje halfår ungefär en lika stor qvantitet regn, eller 9 tum; endast med den skilnaden, att detta vattenfall under vinterhalfåret är tätare men då mindre betydande; under sommarhalfåret tvertom. Under vinterhalfåret eger så godt som alls ingen fördunstning i luften rum, utan om ett gifvet stycke jord till fyra fots djup är genomdraget med betäckta tegelrör, utrinner ur dessa rörs mynning ungefär samma qvantitet vatten, som fallit på detta gifna stycke jord; under det i sommarhalfäret så godt som alls intet utrinner ur rören, således allt vattnet fördunstar. Betrakta vi nu vår jordkultur med afseende på den nuvarande ofullkomliga afvattningen, så finna vi: att ungefär vid tiden för dagjemn., den 22 Mars, då solen började att längre tid stå öfver än under horisonten, luftens medeltemperatur pr 24 timmar blir — värme; att denna värme likväl ej kan intränga i jorden och uppväcka vegetationen, emedan jorden är full af is och vatten, och detta sistnämnda icke har tillfälle att sjunka och bortflyta, samt således måste fördunsta; att denna fördunstning emellertid, vid den ännu obetydliga luftvärmen och de emellanåt fallande regnskurarne, upptager mycket lång tid så att den plojaa jorden vanligtvis icke före den I Maj är tjenlig till vidare bearbetande och emottagandet af utsädet ; att äfven då egentligen endast den gamla plogtiljan är uttorkad till den grad, att densamma medelst harfven och plogen kan vidare söndersmulas; samt att under denna gamla plogtilja eller brukade matjord jorden likväl ännu är fullkomligt mättad med vatten och mycket kallare än luften. Men vi äro tvungne att lemna utsädet åt jorden, om vi blott kunna bearbeta plogtiljan utan att klibba, ty vi hafva redan måst uppoffra en stor del af det värdefulla solljuset och värmen på denna obetydliga torkning af jorden, och följaktligen måst undandraga plantans utveckling desamma. För att tala bestämdare, så låtom oss säga: en månad, eller Y af hela vegetationstiden. Ett längre uppskjutande af såningstiden, för att först finna jorden mera fullkomligt torr, uppvärmd och egnad till uppluckring, bringar den unga, späda, sig utvecklande plantan återigen ännu vidare utur harmonien med det tilltagande solljuset och värmen, och utsätter henne ännu mer för de menliga inverkningarne af inträffande förändringar i luftens temperatur. Ty det är en gammal erfarenhetssats hos alla praktici, att ju tidigare en planta kan börja sin utveckling, ju län gre tid den har till sin utbildning, desto säkrare och sullkomligare frodas hon. Men detta fordröjande och plantans bringande utom naturlagen, är, om också i och för sig redan betydande nog, likväl det minsta onda, som uppkommer af var nuvarande ofullkomliga afvattning af jorden. Derigenom att vi måste arbeta jorden och förse den med utsäde, medan det nästa jordlagret under plogsåran (matjorden) ännu är i fullkomligt vått tillstånd, göra vi genom skrapandet med åkerinstrumenterna, dragarnes och menniskornas trampande, densamma till en degartad massa, destomer, ju mer lerhaltigt detta jordlager är. De nu redan kraftiga solstrålarne förvandla detta degartade, formligt preparade jordlager till en härd skorpa, :ett fullständigt hårdt golf, som utan att göra den ringaste nytta, utöfvar högst menliga verkningar, såsom: 1:0) hindrar solstralarnes djupare inträngande, uppvärmande och uttorkande af jorden; 2:0) reflekterar såsom alla tätare kroppar, solstrålarne och ökar derigenom det redan förut genom fördröid