Horsarem. Roman af Louis Reybaud. Öfversåttning. (Forts. fr. N:o 259.) — Det är ju betaldt, sade hon, och det hederligt till på köpet — det kan jag icke neka. Om de så risvit ned hela huset, bade jag stått mig godt likaväl. Aldrig i mitt lif har jag sett så många piastrar och quadruplar. De göra dem visst sjelfva, de syrarne! Men derför kunde de gerna ändå ha burit sig litet hyggligare åt. Nej se hvad de ha gjort der! Är det icke riktigt en skam? Min spegel, min vackra spegel! och alla mina blomkrukor! Icke en enda af dem är räddad! En hel legion afgrundsandar kunde icke ha betett sig värre! Det är väl, att de skola härifrån — lycklig resa! Jag skulle nog eljest riskera att de tände eld på huset och uppbrände mig med hull och hår! Lycklig resa, och tack för den här gången! — jag skall minsann icke längta efter er! Nej, det kan vara nog med en gång! Ni har pungat ut med era piastrar, nu kan hin gerna för min skuld taga resten!