Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1854, sida 1

— land, Italien och personligheter, hvilkas tillvaro lägger det sista hindret i vägen för upprättandet af framtidens rike. I detta skall individen njuta oinskränkt frihet, så som denna läres af de unga Hegelianarne med Feuerbachs och Stirners förbättringar. Frågan är ej om menniskoslägtets srihet, utan om den enskilda menniskans, monadens. Denna frihet skall lösrycka oss icke blott från hvarje samfundsauktoritet, utan älven från iden om Gud, om fosterlandet, om allt, som kan lägga band på oss, som ställer en lag, en pligt öfver oss och som följaktligen ålägger oss sjelfuppoffring. Denna sista aristokrati måste nu försvinna som alla de öfrige. Men hvilken makt i verlden är stark nog att krossa den? Ryssland. Bruno Bauer uppsänder icke önskningar för Rysslands seger; denna är i hans ögon en afgjord sak; han inskränker sig derför till att förklara dess nödvändighet och lofsjunga dess följder. Vidare säger Bruno Baner: Socialisterna, isynnerhet de gudsförnekande socialisterna af den tyska skolan, befinna sig i samma ställning som de förste kristne. Såsom ledare af de ideer, hvilka skulle omskapa verlden, bekymrade sig Jesa lärjungar blott föga om de sista partierna i romerska republiken. Hvilket intresse kunde de med en Pompejus, Brutus eller Cato I från Utica förenade minnena ega för dem? De föredrogo kejsarens despotism och med den tystnaden. Det var tystnad, som de kristne behöfde i de första århundradena. Fria från de gamla partierna, sig sjelfve åter mäktige, kunde själarne då fatta sig och låta den nya sanningens säd i fred uppspira. Ej heller för oss, säger Bruno Bauer, kunna de politiska konstitutionerna ega något intresse. Låt folken, parlamenterna samt alla de partier och passioner försvinna, som hindra menniskorna att utveckla de i deras själ nedlagda fröen till den tillkommande friheten! Låt en oafbruten tystnad efterträda det ursinniga bullret från talarstolarne! I skygd af en sådan välgörande tystnad skola de socialistiska sanningarne frambryta äfven hos de motsträfvigaste, och en ny verld uppenbara sig på jorden. Bruno Bauer säger icke, om denna nya verld skall framkallas genom en allmän uppresning, eller genom en uppenbarelse af Konstantins heliga fana. Proseten har glömt att upplysa oss härom. Men den besynnerliga jemförelsen mellan de unge lIegelianarne och Kristi lärjungar skall icke bedraga någon; det är tydSpanien äro aristokratiska ligt, att Bruno Bauer blott önskar den ryska despotismens seger, på det att densamme må bana vägen för den demagogiska revolutionen. Låt oss kasta friheten, folkrätten, civilisatioI nen långt öfverbord och böja hela Europa under czarens piska! Se der innehållet af Bruno Bauers bevisledning. Den innehåller dyrbara sanningar, till hvilka det är vigtigt att lägga märke. Visserligen är den frukten af en dålig ingifvelse; de förhoppningar, hvilka deri uttalas, synas komma från en ursinnig menniska, och man kan icke starkt nog yttra sig mot tribunen, som, bragt till det yttersta, upphäfver sådana dödsskri mot den liberala civilisationen; men man erinre sig noga följande medgifvande: För att utföra sitt ursinniga verk, behöfver socialismen den ryska absolutismen; med Ryssarnes nederlag skall ett förskräckligt vapen vara vridet ur de revolutionäres händer. Bruno Bauer har lemnat en dramatisk framställning af kampen: på ena sidan Nordens despotism, som hotar att trampa hela Europa under fötterna, och socialismen, som endast väntar på ett tecken för att skörda i dess fotspår, på den andra civilisationens och frihetens kämpar, dessa stora aristokratier, hvilka Bruno Bauer kallar Nationerna, dessa privilegierade personligheter, som kallas Frankrike, England och Tyskland. Frankrike och Eng