Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 oktober 1854, sida 2

na hejdas på deras segerrika tåg till Konstantinopel; Österrikes och Preussens enighet skulle hafva varit nog, för att hålla Katharina tillbaka. Genom att låta Ryssland deltaga i plundringen trodde Fredrik den andre, att förbittringen helt och hållet skulle vända sig mot hans medbrottslige; förbländad af sin ärelystnad såg han ej, att han hade indragit Ryssland i hjertat af Tyskland. Sjuåriga kriget hade gifvit Ryssland första tillfället att inblanda sig i Tysklands angelägenheter; turkiska kriget, som efterföljdes af Polens delning, hade gifvit Katharina den andra en af nycklarne till riket på en tid, då hon minst tänkte derpå. Ännu värre följder skulle det bayerska successionskriget medföra. Katharina beredde sig på att begagna sig af den gynsamma ställning man förskaffat henne. Från och med denna stund var regeringen i Petersburg beklädd med protektoratet öfver Tyskland och tvenne berömda suveräner. Fredrik den Store och Josef den andre blefvo dess klienter. Hvilken ömklig syn att se den käcke härföraren från Lissa och Leignitz kalla Ryssland till vapen mot Österrike! Och då man noga betänker det, huru förödmjukande var icke traktaten i Teschen, hvaröfver Preussen jublade! Österrike vek tillbaka, Preussen ryckte framåt, men kunde man ej likväl se hvem som var den verklige segraren? De ryska diplomaterna spelade redan i Teschen den första rollen, likasom Alexander och hans ministrar trettio år sednare på kongressen i Wien. 16:de art. i Teschen-traktaten innehåller följande uttrycksfulla sats: Katharina den andra öfvertager garantien för den tyska författningen och vestsaliska traktaten. Hur långt var man icke aflägsnad från den tid, då Iwan den fjerde proklamerade Hermans och Ruriks söners broderskap! Diplomatien hade uttalat det betydelsefulla ord, som för lång tid skulle tynga på Tyskland; det moskovitiska protektoratet var officiellt bekantgjordt. Detta protektorat var så uppenbart, att Josof den andre år 1781, två år efter traktaten i Teschen, reste till Ryssland och bemödade sig att lösrycka Katharina från den preussiska alliansen. Sårade detta förödmjukande steg Fredriks nationalstolthet? Nej; den store mannen syntes fjettrad vid den politik, hvarpå han först gifvit exemplet; han sände sin efterträdare på thronen, prins Fredrik Wilhelm, till Petersburg, för att berösva österrikiske kejsaren czarinnans och Potemkins ynnest. — Nu kommer ljuset till oss från Norden, skref Voltaire till Katharina den andra. Detta smicker kan sättas till motto öfver de tyska staternas historia från och med denna tid. Katharinas protektorat utsträckte sig icke endast till Österrike och Preussen; den stolta kejsarinnan hade ännu fler klienter i Tyskland. Uppmärksamt följande den intellektuella och politiska utvecklingen i Europa har ryska regeringen, isynnerhet sedan Katharina den andra, insett att den kunde betjena sig af rörelserna i den offentliga meningen, i stämningen hos folken såsom verksamma redskap för sin makt. Det är bekant att Ryssarne efter franska revolutionen gjorde påstående att ensamme vara i besittning af samhällsordningens principer och den sanna religionen, som den bevarar tills verldens återlösning. Men trettio år innan de uppställde detta hycklande påstående, hade Katharina sökt uppnå samma mål på en helt annan väg. På denna tid började det adertonde århundradets författare nedrifva den gamla regeringsbyggnaden; hvad var det väl, som förmådde Katharina att beskydda fritänkarnes oroliga skara i Europa? Hvad var väl orsaken, att denna skaras anförare, Voltaire, Diderot, dAlembert i Frankrike, Schölzer, Zimmermann, Forster och Basedow i Tyskland med den mest servila beredvillighet underkastade sig detta falska protektorat? Bruno Bauer ser häri en ödets lek. Det var fatum, säger han, som förbländade frihetens fåfånga yppersta, och hindrade dem att se den ryska absolutismens förfärliga tillvext. Detta måste ske, på det att Ryssland obehindradt måtte kunna vexa och i det påföljande århundradet bringa Europa under oket — så hoppas och tror den ademokratiske författaren. Men man behöfver icke taga sin tillflykt till en sådan besynnerlig historiens si