————— — utanför murarne med sörfärliga tjut och skran. Detta skådespel skulle utan tvisvel hafva gjort sin verkan, om besättningen varit mindre modig. Emellertid sunnos bland angriparne nägra, som icke blott inskrankte sig till larmande demonstrationer, utan som började taga sin tillslykt till allvarliga medel. Ett par af dem afsköto sina gevär mot fönstren, ett par andra sökte intränga genom porten eller klättra uppför murarne. Småningom började belägringen antaga en mer regelmässig karakter. Då uppsyningsmannen såg detta, gick han bort till fru Angremont och utbad sig hennes order. Att börja elden var ett farligt företag, och han ville åtminstone icke ensam öfvertaga ansvaret. — Frun! sade han. Nu är ögonblicket inne. Hvad befaller ni skall göras? — Vi skola försvara oss! svarade hon. — Alltså skott för skott? — Skott för skott, min vän. Vi vilja hoppas att Gud skall vara på vår sida; han ser oss och dömer oss. — Fyr! sade negern, efter att hafva utdelat sina befallningar. Verkan af denna gevärseld var så mycket större, som den kom alldeles oförväntadt. Det fanns icke en enda bland detta röfvarepack, som trott, att plantaget skulle försvara sig; de