Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1854, sida 1

Ryssarne i Tyskland. (Efter Samnt-Rens Taillandier.) Då Rabelais i Pantagruel talar om de vildar, hvilka lefva långt borta på den befolkade verldens yttersta gränser, anför han alltid Moskowiterna, och då Ludvig den 14:de år 1668 hade emottagit ett sändebud från czaren, blef, så berättar Voltaire, en medalj slagen till åminnelse af denna händelse, af detta -siamesiska gesandtskapp-. För Tyskland voro Ryssarne icke Siamesare; på den tid da Rabelais förvexlade Ruriks esterkommande med det yttersta Österns aflagsna folkslag, hade czarerna redan satt sig i förbindelse med Tyskland och vänjt sig vid tanken att göra gemensam sak med detta rikes furstar. Den ryska ärelystnaden existerade före Peter den förste. Anda sedan medeltiden betraktade sig storfurstarne af Moskwa, Kiew och Nowgorod såsom den grekiska religionens försvarare. Då Mohamed den andre eröfrade Konstantinopol, var Ryssland alltför mycket sysselsatt med sina inre revolutioner, för att denna olyckliga tilldragelse skulle kunnat väcka dess begär; men sedan Iwan den tredje och Wassilius den fjerde störtat den gamla aristokratiska regeringen och grundlagt rikets enhet, började de ryska furstarne kasta sina ögon på Turkiet, och sökte vinna Tyskland för sina planer. År 1557 sände czar Iwan den 4:de, denne grymme, hämndgirige, men tillika genialiske furste, som skulle kunna kallas ett utkast till Peter den Store, och som i sitt öfvermod kallade sig Europas och Asiens beherrskare, en beskickning till riksdagen i Regensburg för att föreslå kejsar Ferdinand den förste att eröfra och dela det ottomanska riket. Man