ett bestämdt mål. Huru utplundrades ej det tvska städerna! Lubeck och Hamburg brandskattades af Ryssarne till en otrolig grad; uppbragt öfver dessa utpressningar, men ur stånd att styra sina allierade, nödgades Fredrik Wilhelm köpa Stettin af Menzikoff för 100,000 Thaler. Vid samma tid förmälde Peter den Store en annan af sina niecer med hertigen af Mecklenburg-Schwerin, men i och med detsamma I han behandlade henne såsom en slaf för sina afskyvärdaste nycker, syntes han finna en glädje uti att offentligen i hennes person förödmjuka de tyska furstehusen. På de tider, som ligga oss närmare förstodo de ryska kejsarne att innästla sig i hjertat af Tyskland, i det åe än söka intaga genom smicker, än uppträda befallande. På sitt egendomliga, stormande sätt banade Peter den Store vägen för dem. Under sitt vistande i Berlin år 1718 uppförde han sig med en herrskares öfvermod, eller, om man heldre så vill, med en barbars råhet. Man lase härom i markgresvinnan af Bayreuths memoirer. Prinsessan Fredrika Sophia Wilhelmina, som sedermera blef förmäld med markgrefven af Bayreuth, var dotter till konung Fredrik Wilhelm den I:ste. I sina underhållande memoirer, hvilka omfatta hela tidsrymden från 1706 till 1742, berättar hon med största noggrannhet om Peter den Stores besök hos konungen af Preussen, och man vet ej öfver hvilket man mest skall förundra sig, antingen öfver czarens oförskämda väsende eller hans värds godsinthet. Fyrahundrade damer beledsagade czaren och czarinnan; sedan drottningen erhållit kännedom om dessa damers funktioner och vägrade att hälsa dem, upptog czarinnan (Catharina, Peters andra gemål) detta som en personlig förnärmelse och behandlade från detta ögonblick alla prinsessorna vid hofvet med oförskämdt öfvermod. Då man jemför detta Peter den Stores besök i Berlin med det, som han ett par månader derpå aflade i Paris, ser man lätt, hvilken skilnad han gjorde mellan Tyskland och de öfriga europeiska länderna. Han betraktade redan den konung, hvars krona han förut erkänt, såsom sin vasall. Detta åskådningssätt gick i arf på hans esterkommande. Major Sinclairs historia, som föregick år 1739, visar tydligt, huru Ryssland såg ned på de nordtyska regeringarne. Under Peter den Stores niece, Anna Iwanownas regering, skref Bestuchel, som var rysk minister i Stockholm, till Petersburg att en svensk major vid namn Sinclair, en förklarad fiende till ryska regeringen, och som tillbragt tolf år i Siberien, rest till Constantinopel för att intrigera mot Ryssland. Munich, Osterman och Biron, hvilka på den tiden styrde riket, beslöta att låta mörda Sinclair på återresan och bemäktiga sig hans papper. Han skulle inväntas antingen i Preussen eller Sachsen. Tanken på, att de derigenom kränkte Tysklands område, bekymrade dem icke. Sinclair reste med franskt pass och i sällskap med en handlande från Paris, vid namn Couturier. Han hade lemnat Constantinopel den 15:de April 1739; den 13:de Juni ankom han till Breslau, hvarifrån han åter afreste den 16:de. Den 17:de på eftermiddagen öfverfölls han i närheten af den lilla staden Zauche. Tvenne ryska officerare, en kapten Kättler och en löjtnant Levitzki tillikamed fyra dragoner anhöllo Siuclairs vagn, sråntogo honom hans vapen, läto hästarne vända tillbaka och förde honom vid nattens inbrott in i en skog, der de mördade honom. De dyrbara papperen lades afsides för ryska ministeriet; penningarne, som den mördade fört med sig, blefvo röfrarnes byte. Hvad tänkte regeringarne i Tyskland om denna fräcka kränkning af deras område? På begäran af ryska ministern i Dresden kastade sachsiska regeringen Sinclairs reskamrat i ett par veckors fängelse och läto mördarne undkomma. Sanningen kom likväl snart i dagen. Couturier angaf de skyldige, och andra åklagare förenade sina röster med hans; ty de ryska utskickades mordplan hade kommit ut bland folket, och den olycklige Sinclair hade, såsnart han kommit innanför sachsiska gränsen, blifvit varnad; men hvad brydde man sig om, att sakens rätta sammanhang blifvit röjdt? Anna Iwanowna protesterade med högtidlig indignation, och det tyska riket förklarade sig nöjdt. För att spela komedien till slut, förvisade ryska regeringen Kättler och Levitzki till Siberien, emellertid glömde den dem ej; ty två eller tre år derpå kallade Elisabeth dem tillbaka och återgaf dem deras grader i armeen. (Forts.) — —