ch äfventyrliga tåg. En rent defensiv ställling, i det man trängde Kaukasierna tillbaka ill deras berg, skulle tillåta dem att sluta ig tillsammans och utveckla Schamyls instiutioner; afventyrliga tåg erbjödo, såsom man ett, blott ringa utsigt för lyckliga resultater; len ryska soldaten förstår icke att kämpa på lessa tvära branter, uppför hvilka de franska soldaterna så muntert klättra. Det vigtigaste var således att först tillintetgöra denna nationella enhet, hvilken man varit oförsigtig nog att lemna tid att utveckla sig; det var nödvändigt att bryta dessa band, det var nödvändigt att dela Schamyls armf, att plötsligt visa sig på aflägsna punkter, samt att tvinga de tschetschenziska ryttarne att begifva sig åt flera håll på en gång. Efter segern vid Dargo hade grefve Woronzolf, som af denna anledning blifvit upphöjd till furste, en lång konferens med kejsar Ni kolaus i Sebastopol; han förklarade honom sitt system och fordrade isynnerhet att detsamma skulle följas med ihärdighet. Ått vilja underkufva Kaukasus genom ett enda afgörande tåg vore, sade han, ett fantastiskt företag, hvartill Rysslands alla krafter icke skulle vara tillräckliga; man borde blott tänka på att utmatta sienden, och denna plan fordrade tålamod samt lång tid. Furst Woronzofls plan, som gillades I af czaren, följdes genast med mod och fasthet. Rörliga kolonner, hvilka åstadkommit så lysande resultater under marskalk Bugeand i Ålgier, började nu genomströfva Kaukasus. Om den — ryske soldaten, som står sast på sin post, men saknar lil och enthusiasm, kunnat uppsatta detta krig så, som den franska armåen i Asrika, skulle utan tvisvel ett lyckligare resultat hafva vunnits deraf; det var emellertid så stort, att det från Schamyls sida framkallade ett förtvifladt motstånd. Under det sålunda år 1846 kolonnerna beredde sig till nya tåg, kal lade profeten icke blott alla sina reguliera ; trupper, utan äfven alla ryttarne från Åulerna till vapen, lemnade krigsskådeplatsen, passerade tvenne linier af fästen, för att icke tala om tvenne stora floder, hvilka gjorde hans återtåg ännu svårare, samt inföll i Kabarda. Kabardierna äro Tscherkesser och tillhöra följaktligen den vestliga delen af Kaukasus; de äro slättens Tscherkesser, liksom Adigherna äro bergets. På alla håll utsatta för de ryska vapnen, voro de för länge sedan underkufva— de, och det ar tydligt att Schamyl, genom att göra början med dem, ville införa krigets sasor bland de odeciderade stammarne. Aldrig hade en höfding i Daghestan visat en mera ohade 20,000 ryttare under sitt befäl; detta var utan tvifvel mycket, och före 1846 skulle han långt ifrån hafva kunnat bringa en så talrik här på benen; hans kavalleri hade ju kunnat blifva inneslutet på slätten af den ryska armåen ; I och alldeles tillintetgjordt. Hans djerfhet lyckades honom. Han utplundrade Kabardierna, uppbrände säden på marken, bortförde flera hundrade fångar, och, äterförande sin armå, som blifvit tillökt med ett betydligt antal resörsigtig djerfhet. Det försäkras, att Schamyl kryter, for han som en ljungeld genom de balvande ryska lederna. Då Schamyl lemnade Kabardien, hade han förkunnat att han snart skulle återkomma, men man levererar icke tvenne gånger sådana drabbningar. Under de sista sex åren har nu furst. Woronzoffs outtröttliga ihärdighet omslutit Tschertschenzerna med en jernkrets. Skulle Schamyl nu (1853), såsom år 1846, kunna samla 20,000 ryttare? Det är icke serdeles troligt. Profeten är ännu alltid den högt ärade höfdingen, hvars ord skapa hjeltar; i trots af sin höga ålder eger han ännu ungdomens inspiration och mandomens kraft, men skådeplatsen för hans verksamhel har blifvit betydligt inskränkt. Att denna skådeplats dag från dag skall inskränkas ännu mer, såsom Ryssarne påstå och förutsäga, derpå torde det väl vara tillåtet att tvisla. Den obarmhertiga krets, som furst Woronzoff dragit omkring Tschetschenzernas land, skall aldrig öfverskrida vissa gränser, och Schamyl är skyddad af naturliga fästningar, som ännu länge skola utgöra ett värn för hans barn. Det skall mer än en gång lyckas honom att genombryta de ryska linierna, att förstöra skansarne, att med våld rekrytera sin här hos de underkufvade stammarne, såsom han, trots general Dolgorucki, gjorde i Juni månad 1850. Jag tror till ochmed att Daghestans annaler i denna nya ställning skola få nya segerrika strider att räkna; profetens territorium, som för framtiden är mindre vidsträckt, är skyddadt mot ett öfverfall, och Schamyl kan sjelf välja stunden AA—n —— — — —— 1 U — SÖ —