Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1854, sida 1

——p —— Mörner, jemte några officerare, att mottaga hertigen vid stadsporten. Qvicka och tokroliga såsom han, kunde dessa herrar ej tillbakahålla sitt löje, då de sågo den gamle hertigen med det mest jovialiska utseende och gnidande händerna hoppa ur vagnen under gapskratt åt en drucken postiljon, som föll baklänges i ett dike. De höllo derpå ett tal till honom, för att bedja honom vara välkommen. ,Ganska bra, ganska bra, mina herrar, svarade hertigen, alltjemt talande tyska, 5ni synes mig alla vara raska gossar, som förstå att lefva, och vi skola roa oss på bästa sätt. Äro stadens källare väl försedda 2 hvar är borgmästaren ? Har han dragit försorg derom, att vi få vackra flickor? Jag vet hvad ett höggqvarter i så fall tarfvar, och ni ären alla unga vackra gossar ... Kom då! Men hvar är borgmästaren ? Jag skall afsätta honom, om han ej skaffat vackra flickor från Hamburg. Han skall få veta, att jag är här! ... Man kan lätt föreställa sig, huru ett samtal, som börjades i denna tonart, skulle fortsättas, då en man af Armfelts skaplynne skulle svara och deri understöddes af grefve Hampus Mörner, hvilken var känd som den största upptågsmakare i hela armåen. Dessa samtal, som höllos på stående fot midt ibland solkhopen och voro blandade med gapskratt, ville emellertid aldrig taga slut, så att man öfverskred middagstimmen Under tiden gick konungen väntande af och an i sina rum. Hans otålighet växte med hvarje minut ... Andtligen anländer hertigen. Han vär klädd i en blå galonerad rock, med en liten hatt under armen och svängde sitt pudrade och leende hufvud åt höger och venster, då han skred framåt i rummet och hälsade på alla. Då han hunnit fram till konungen, tilltalade han honom på tyska, och lyckönskade sig att få se H. Maj:t i sina stater, med tillägg att det skulle utgöra hans största nöje att bidraga allt hvad på honom berodde till att göra högtsdensammes vistande derstädes så angenämt som möjligt ... Man skulle hafva sett Gustaf Adolf, då han härunder betraktade den språksamma hertigen med ett majestätiskt lugn och ej svarade ett ord ... Han trodde sig hafva förkrossat honom; men häri bedrog han sig. Som hertigen omöjligen kunde erhålla något svar och fann föga angenämt att förlänga en monolog på tvåmanna hand, tog han det goda partiet att aflägsna sig, för att fortsätta sitt muntra samtal med Armfelt, Mörner och de andra, som töljt honom in i kungens salong. Han besvärade sig på intet sätt, utan skämtade med dessa herrar på samma vis, som nyss vid tullen. Konungen rynkade ögonbrynen, och blef röd i ansigtet. Ändtligen befallde han kammarherren underrätta hertigen att bordet var serveradt, samt att han borde taga plats vid H. M:ts sida. I detsamma stötte konungen i golfvet med sin käpp och gick ensam ut i matsalen, dit hertigen följde honom. Ingenting kunde vara mera komiskt, än åsynen af dessa begge personer bredvid hvarandra! Den ene mörk i ansigtet, tystlåten, i sitt inre retad eller sårad; den andre leende, språksam, samt obesväradt tilltalande dem som voro i hans smak. De som kände konungens utomordentliga retlighet och sågo, hur bloden steg upp i ansigtet på honom, fruktade att han kunde låta förleda sig till något utbrott. Otvifvelaktigt hängaf han sig åt de besynnerligaste reflexioner, och sannolikt tillbakahölls hans dåliga lynne endast af den omständigheten, att hertigen någon tid varit bestämd att blifva hans svärfar och att han varit förlofvad med hans dotter. För att lugna sig, drack han endast vatten, som han blandade med litet vin. I allmänhet dracks det föga vid hans bord, hvarföre, då hertigen vände sig till Armfeldt och frågade honom med munterhet: men få vi då ingen champagne? detta gjorde den verkan på konungen, att hans tålamod tog slut. Annu medhann dock Armfelt alt göra ett tecken, hvarpå denna hertigens älsklingsdryck genast serverades; men knappt hade vinets ånga börjat att sätta alla glädjens strängar i rörelse, förrän konungen omöjligen längre kunde lägga band på sig, och innan man ännu serverat deserten, reste han sig från bordet och slöt denna glada måltid, hvarunder hertigen ej syntes erinra sig, att han var gäst hos en konung 1) En motbild till detta besök var det besök Gustaf Adolf emottog af den rygtbare Gall, frenologiens fader. Besöket, som skedde, då konungen var i Boitzenburg, beskrifves sålunda: Gall var en person af ett gåtfullt utseende, klädd i en lång svart rock, med skallig hjessa och en viss stelhet i uppsynen, en viss förbehållsamhet i sitt sätt att vara, hvilken sannolikt var tillgjord, för att dermed beslöja det som på sätt och vis kunde förefalla löjligt i hans befattning. Han fick den äran att spisa vid kungens bord, och erhöll genast tillätelse att börja sina föreläsningar, hvilka flitigt bevistades så väl af konungen, som af flera bland officerarne. Hufvudskallar af gips utdelades, hvilkas yta var fördelad i en mängd små numrerade rum, som motsvarade en utförlig tafla, innehållande siffrornas förklaring. Ehuru professorn 1) Uppgift i S. S. efter ett ögonvittne. Då hertigen om aftonen samma dag reste, inbjöd han alla sina nya vänner till Ludvigslust. pel och skonade ej sin person. Så länge han 4 DD ND öe AiAiA WQ