ogerna gjorde tillämpning af sitt system på de närvarande, öfvertalade honom dock flere härtill, deribland äfven konungen, liksom om, för att upptäcka utomordentliga egenskaper i detta kungliga hufvud, det hade behöfts att vidröra några tillfälliga hufvudskåls-ojemnheter, hvilka undangömdes af en hårklädsel å la Carl XII! Vi lemna derhän, hvilka märkliga upplysningar och erfarenheter härunder kunna hafva blifvit gjorde, men visst är att Gall vid afresan erhöll af Gustaf Adolf ett dyrbart ur jemte flere dukatrullar, förutom det arfvode, han ur konungens egen kassa uppbar för sina kollegier. Otvifvelaktigt sökte och fann konungen i dessa problematiska förutsägelser ett hopp om en framgång i verkligheten, hyilken syntes allt för oviss. Men han var dock ej den ende, som trodde på denna nya vetenskaps lärdomar. Drottningens förste stallmästare, grefye Frölich, som eljest var en af de minst begåfvade i hela den kungliga omgifningen, skröt åtminstone sjelf af att han visste mera än de andra och hade lärt sig utantill betydelsen af alla numrorne på Galls gipsskallar. Detta gaf Armfelt anledning till ett skämt, som var ganska roligt; men också mycket djerst. Han medmedgaf, att Frölich var den lärdaste, men fordrade, att han hevisade det i kungens närvaro. Sagdt och gjordt: om en stund fick man se nämnde grefve trefva i den kungliga skallen samt uppgifva de stora egenskaper, som han der upptäckte, enligt anvisning till siffrorna på gipsskallen, hvilken hölls af någon bland officerarne, som Skulle uppläsa namnet på den motsvarande egenskapen. Men hvad inträffar nu? Armfelt hade i hemlighet låtit utplåna alla Galls siffror på Frölichs gipsskalle samt ditsatt andra, på så sätt, att de delar af skallen, som borde utmärka de stora egenskaper, Frölich tillskref konungen, nu besun nos bland dem, som tillkännagåfvo dumheten, envisheten och dårskapen, o. s. v. Man begriper lätt följden af denna tillställning. RNE