Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1854, sida 1

pel och skonade ej sin person. Så lange han kunde, kämpade han i församlingarne för sina id6er, och då detta icke längre var tillräckligt, ställde han sig i spetsen för beväpningen och sökte på detta sätt hålla de städer i tukt, hvilkas befolkningar voro alltför villiga att jaga efter det nya. Förvandlingen var fullständig: plantage-egaren var försvunnen, och intet annat fanns qvar, än en beväpnad parti anförare, som alltid var beredd att försvara sig och som icke hade något annat att hålla sig till, än sitt svärd, då han ej längre emottog befallningar från sin konung. Sedan Angremont en gång inlåtit sig på detta äfventyrliga lif, fortsatte han det med den envishet, som blifvit ärftlig i hans familj: han sparade hvarken penningar eller ansträngningar för att få sin sak att segra; han beväpnade sina negrer, omskapade sin boning till ett slags förskansadt läger, som skulle uppehålla de reguliera trupperna, förklarade sig dristigt emot de kommissarier, som voro utsända från hufvudstaden, förenade sig med de öfriga revolutionärerna på Antillerna, inlät sig i korrespondens med de upproriska plantage-kommitterna, samt företog sig handlingar, hvilka måste betraktas såsom rent af upproriska och kosta honom hufvudet, om deras företag strandade. (Forts.)