Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1854, sida 1

OOOAQAQOA ser, började lyckligt. I 10:de århundradet bemaktigade sig storfurst Swatoslass en del af det gamla konungariket Bosporus; i 16:de århundradet eröfrade storfurst Wassiljewitsch östra delen af Kaukasus och uppställde militärposter langs med Kaspiska hafvet. Det var ungefär vid samma tid, som Ryssarne trädde i förbindelse med konungarikena på hinsidan Kaukasus. Georgien hade mer än en gång blifvit härjadt af Mongoler och Tartarer; på alla sidor hotad af de mäktige Muselmännen, beslöt konung Alexander, år 1594, att hylla de moskovitiske souveränerna. Georgien önskade en beskyddare, men under halftannat århunj drade kom denne så otåligt väntade beskyddare icke, emedan han var syssclsatt med andra, icke uppskof tålande krig, och då han slutligen kunde följa de kristnes ödmjukt bedjande uppmaning, var han icke längre en beskyddare, han var en herrskare. I slutet af 18:de århundradet nödsakades Konung Heraclius af Georgien, som hotades af Perserna och Turkarne, att gifva sig åt czarerne. Han undertecknade en traktat, tillfölje hvaraf konungarne af Georgien förpligtade sig att låta bekräfta sina val af Ryssland, innan de bestego thronen. Medan Ryssarne sålunda framryckte i hjertat af dessa sköna provinser, gjorde de blott ringa framsteg i Daghestan. Fädren till de män, hvilka nu kämpa under Schamyls fanor, hade tillbakadrifvit Gengis-Khan och Tamerlan; Peter den Store, Carl den tolftes begrare, blef inemot år 1730 slagen af den tidens Schamyl. Det var en muselmansk höfding vid namn Schamchal, som äfven predikade det heliga kriget, och som, om man finge tro Klaproths uppenbarligen öfverdrifna berättelser, skulle hafva samlat en armå på 80,000 man. Hvad Schamchal gjorde i början af 18:de århundradet, det gjorde Scheick Mansur inemot år 1789. Genom sina häftiga predikningar uppväckte han muselmännens fanatism, han tillintetgjorde kristendomen i Kaukasus öfverallt, der de armeniske presterna infört den och utsådde fröen till den religiösa och patriotiska hänförelse, som ännu i dag, efter mer än 50 års förlopp, sätter en så fruktansvärd damm mot Rysslands planer. Emellertid fattade Ryssarne en allt mer och mer fast fot i de konungariken, hvilka ligga söder om Kaukasus; ett infall af Perserna, hvilka i slutet af förra århundradet intogo och plundrade Tiflis, gaf dem tillfalle att lägga hand på detta rika byte, och år 1800 blef Georgien, tillfölje af en ukas utaf kejsar Paul, införlisvadt i ryska riket, ,,för att sätta en gräns för den anarki, som förhärjar dessa trakter. Med Georgiens eröfring börjar det reguliera kriget mellan Ryssarne och Tscherkesserna. Hittills hade det endast varit partiella strider, enskilta tåg; sedan Tiflis blifvit en rysk stad, äro czarerna tvungna att blokera Kaukasus. Zizianoff, den förste general, som började detta krig, hvilket nu hårdnackadt fortsatts i ett halft århundrade, har efterlemnat ädla minnen. Zizianoff, guvernör i Georgien och Kaukasus var en lika så förståndig som oförfärad man. san mördades 1806 af persiska utskickade, och ännu i dag vördas hans minne ända från Kutais till Tislis. Den bäste af hans efterträdare är obestridligen den berömde general Yermoloff. Genom sin personliga värdighet och den föreställning, som han väckte om sin duglighet och makt, har Yermoloff visat sig öfverlägsen Rysslands förnämsta fältherrar, han var i synnerhet mannen, som passade för kriget i Kaukasus. Såsom eröfrare och befordrare af civilisationen utöfvade han ett ofantligt inflytande på Tscherkesserna. Hans mildhet, understödd af kraft, hans ridderliga ädelmod, hans sanna filantropiska ifver för de besegrades omskapande, hade ernått förvånande resultater. Under hela den tid, som han styrde Kaukasus, respekterades Ryssarne af Tscher— — — man befann sig, var det svårt att se hvad flag