kesserna. Ett uppror, som utbröt i Daghe? stan under anförande af Amulad-Bey, dampade han nästan ögonblickligen; Amulad-Bey blef fången och frigifven. Det var Yermoloff, som införde tyska kolonister i Georgien, för att inviga befolkningen i den europeiska kulturens hemligheter. Daghestans hösdingar stodo i förbindelse med honom, de kommo och besökte honom i hans boning i Tiflis, och desse djerfve bergsboer, som utan att blekna störtade sig emot ryska kanonerna, darrade för Vermoloff, liksom öknens stoltaste djur darra för lejonets blick. Det imponerande majestät, som han besatt af naturen, tillät honom utan fara lossa på etikettens band. Yermoloff visade emot de simplaste soldater denna hjertliga förtrolighet, som synes vara de franska officerarnes hemlighet. Ingen general har förstått som han att enthusiasmera den ryska soldaten och tämja Kaukasierna. Yermoloffs styrelse är den mest lysande period i Rysslands historia i dess förhållande till de kaukasiska folken. Det gamla kaukasiska lejonet, som plötsligen föll i onåd och blef afsatt 1826, lefver ännu och har i de 28 år, som sedan dess förflutit, kunnat med bedröfvelse följa de många fel, som blifvit begångna, de många misslyckade försök, som blifvit gjorda. Hans 2:ne närmaste efterträdare voro Paskiewitsch och Rosen. Paskiewitsch var endast en kort tid i Kaukasus och, derest man får sätta tro till väl underrättade personer, var det mycket lyckligt för hans militära ära, att han icke fick tid att utföra de planer, som han utkastat. Hans system, som var uttänkt med en oerhörd inbillskhet, utan att han det ringaste bekymrat sig om vilkoren för ett sådant krig, skulle ofelbart hafva misslyckats. Då baron Rosen öfvertog befälet, var hela Daghestan i uppror. En efterföljare af ScheikMansur — hvars namn var Khasi-Mollah eller Khasi-Mohamed — hade samlat en armå af Lesgher och Tschetschenzer, i spetsen för hvilka han härjade ryska området. Här är det på sin plats att gifva en bild af de hjelpkällor, som islam ännu innefattar, i synnerhet hos dessa nationer, hvilka på alla sidor äro omgifna af fiender och hvilkas öde det är att oupphörligt kämpa eller gå under. Det är icke blott en rå och plump fanatism, som eldar och lifvar Daghestans stammar; hos dessa barbarer finnas teologiska skolor, hvilkas djerfhet och spetsfundighet gränsa till det underbara. När nationalkänslan och den religiösa känslan finnas förenade hos en själ, måste de lätt kunna framkalla en slags mystisk enthusiasm; på de senaste 60 åren hafva dylika mystiker funnits hos Lesgherna och Tschetschenzerna. De muselmanska filosofernas och teologernas läror voro icke obekanta för ulemas (de skriftlärde) i Kaukasus; i synnerhet hade sufismen, denna teori om en hänförelse, genom hvilka vissa arabiska vise påstå sig hafva samqväm med Gud, här och der inträngt hos dessa krigiska folk och kommit patriotismen till hjelp. Daghestans ulemas hafva till den grad fördjupat sig i dessa berusande drömmerier, att de bildat ett helt system deraf, ett slags ny religion, eller rättare en naturlig utveckling af islam, en högre form af Mahomeds lag, hvilken frambringar öfverensstämmelse emellan Omars och Alis gamla sekter genom att upptaga dem begge i sig och hvilken för ögonblicket bildar grundvalen för den af Schamyl stiftade stat. (Forts.)