Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1854, sida 1

— — — —ss 2— medlens beviljande af Rikets Stander. Allt hvad som fordras bör, utan all fråga om behof, tillgång, nytta eller användbarhet, anskaffas, och den som vågar yrka betänksamhet, sparsamhet och redovisning för redan beviljade anslag, förklaras, så att säga, såsom riksförrådare, eller i beskedligaste fall, såsom icke vegande sosterlandskänsla, eller en smula förstånd, o. 8. v. På detta sätt har regeringen, i synnerhet alltsedan 1828 års riksdag, genomdrifvit stora anslagsfordringar för såväl landtsom sjöförsvaret, och hon stegrar sina anspråk vid hvarje riksdag, under det att riket likväl ständigt förklaras vara snart sagdt blottadt på försvarsmedel och aldrig någon öppen redogörelse framlägges angående hvad som anskaffats för de förut erhållna summorna, eller finnes i nytt, brukbart eller reparabelt skick, m. m. Att detta förfarande med nationens skattemedel icke är förenligt med landets bästa, behöfver väl ej sägas: det är icke heller förenligt med grundlagens bud, som förutsätta, att statens behof skola af konungen blifva till ständerna uppgifna och anslagen göras till de af dem pröfvade behofven. Sådant förutsätter något vida bestamdare och fullständigare, såvöl i fråga om uppgift, som pröfning, än blotta fordringen på eller beviljandet af så eller så många millioner. Men om således å det skattedragande folkets sida, anspråken på sorgsalligare behandling af försvars-anslagen både äro nödvändiga och lagliga, synas de äfven vara bäst förenliga med regeringens egen fördel; ty genom de kontroller, hvilka blifva en följd af krigsförvaltningens noggranna uppgifter och af Rikets Ständers, deras utskotts och revisioners fullständigare granskning, försättes regeringen sjelf i den möjligast största visshet, att försvarsverken befinnas i den ordning och det skick, hvartill hon är pligtig att för landets säket hålla och, i så fall så behöfves, utsträcka desamma. Regeringens medlemmar hafva en så mycket heligare pligt i det afseendet, både mot konungen och nationen, som väl uti ingen del af styrelsen bristande, nit, skicklighet och drist medföra så stora, olyckliga vådor, som då landets försvarskrafter blifvit försummade eller möjligen äro alldeles obrukbara. Detta är väl det svåraste förräderi, hvartill medborgare kunna göra sig skyldige mot fäderneslandet! Man har ifrån regeringens sida, om icke alltid eller mycket på direkt väg i de kongl. propositionerna, men så mycket mera i dess tidningsorganer samt genom dess talare-organer i riksstånden, framhållit ständernas njugghet ) vid anslagens beviljande, såsom ett skäl hvarföre behofven vuxit så mycket utöfver hvad som förr ansågs tillräckligt för försvarsverkens behof. Men denna beskyllning vederlagges aldrabåst dermed, att Standerna aldrig fått del af någon försvars-plan; att de aldrig kunnat bedömma, huru mycket som för en sådan erfordrades, dels för årliga underhållet, dels för hela eller vissa delar af försvarsstyrkans försät tande på rö lig fot, (mobilisering); allt sådant har blifvit så lösligt och inbundet vidrördt af regeringen, att det hvarken kunnat eller, såsom nyss i enlighet med grundlagens syfte visats, 2—2—