Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1854, sida 1

ning — nemligen att bli soldat; hans far försökte också ej sormå honom att afstå härifrån. Redan vid fjorton års ålder tog Hector tjenst på ett af statens fartyg, ty hafvet var hans verkliga element. Han hade uppvuxit vid äsynen af dess prakt och dess fasor; han hade blifvit vaggad derpå sedan sina spädaste år; — det dröjde derför också icke länge, innan han allmänt ansågs för en utmärkt officer, likaså skicklig att manövrera som djerf att trotsa hvarje fara. Hans enda fel var -— och detta var nog för att hindra hans fortkomst — att han ej kunde finna sig i disciplinen; tillochmed ombord gjorde sig hans obändiga sinne gällande vid mångfaldiga tillfällen. God mot dem som stodo under honom, menniskovänlig och uppoffrande, hade man öfver tjugu gånger sett honom utsätta sig sjelf för fara, för att rädda en matros; de, som tjenat under honom, bibehöllo för honom en tillgisvenhet, gränsande till förgudning; han skulle ha kunnat föra sitt folk i elden, om sådant behöfts. Mot sina förmän deremot var han helt annorlunda; af dem tålde han icke det ringaste; han var stolt och öfvermodig mot dem, och hvarje anmärkning af dem besvarade han med en utmaning. Han hade redan ofta fått plikta härför med arrest, men efter hvarje gång han utstått sitt straff var han blott ännu farligare att komma när, och hans hat mot dem gaf sig luft vid hvarje tillfälle. Förr eller sednare måste en tid komma, då måttet var rågadt, och om han ej utmärkt sig så mycket, skulle denna tid redan hafva varit kommen. Men hans förman ville blott ogerna tillgripa detta sista medel; det var dem emot att utstöta en man ur marinen, som syntes bestämd att höja dess anseende och hvars mod redan blifvit till ett ordspråk på flottan. Man hade observerat honom såväl i bataljen som i skärmytslingen, och man hade alltid beundrat hans uppförande: lugn och kall då det var nödvändigt, ull af eld och energi då det gällde att handla, syntes han besitta alla de egenskaper, hvilka utmärka en ovanlig sjökrigare. Om han varit mera foglig och eftergifvande, skulle han hastigt hafva stigit, ty det fanns hos honom ämne till en amiral, detta visste alla. Olyckligtvis inlät han sig, i anledning af en order, som gafs i en något barsk ton och med uttryck, hvilka ej benagade honom, i tvist med en af sina förmän; från en allmän ordstrid öfvergick det till förolämpningar, och från förolämpninzar till handgripligheter. (Forts.)