Hal 111494— YE ej upptäcka. Dessa satser äro de, som skulle berättiga honom till sina utfall mot representanterna för ett ädelt folk, hvilka sysselsätta sig med småaktiga meningsstrider, slafviskt lyda partiandans ingifvelser, och visa lättsinnighet i uppfattning af allmänna angelägenheter samt glömska af pligterna mot fåderneslandet. Men är då Skandinaviens läge i afseende å striden mellan Ryssland och vestmakterna så betänkligt, under det nu ifrågavarande kriget? Denna fråga måste väl ej ensamt afgöras, genom det vanliga utropet om det geografiska läget; ty det hars visat sig alldeles icke vara så farligt. Vi hafva ju fått vara i fred; man har erkännt en neutralitets-förklaring, som troligen alldrig behöfts, då durchmarcher säkerligen icke, såsom dyrare än sjötransporter, af vestmakterna fordrats, och icke kunde gagna Ryssland; och då vestra sjömakterna visat sig så fördragsamma, att de icke en gång försökt med sina lätt använda medel förmå I vår regering att bistå sig i en strid, som likväl påtagligen lofvade vårt land mera trygghet i framtiden, om vi visste begagna dem, så kan väl ingen begripa hvarifrån farorna af det geografiska läget skulle komma. Tvärtom synes det erbjuda goda tillfällen till icke endast politiska utan äfven merkantila fördelar, och vi kunna ej fatta hvad dessa vintervådor vilja betyda, som så ofta i Svenska Tidningen åberopas. Hans insändare synes i det fallet skåda snögubbar, hvilka eljest pläga snarare roa barn än förskräcka dem. Man kunde snarare hafva skäl påstå, att om vår regering visste begagna vårt läge, hade den kunnat i följd af detta kriget betinga landet sådana förbundsvilkor, att vår sjelfständighet och politiska kraft blifvit väl försäkrade. Hvem som nu haft nytta af att tillfället lemnats obegagnadt, är icke svårt att gissa! Emedlertid lemna vi nu å sido tvisten om denna stora frågan, för att inskränka oss till de storverk, som insändaren i Sv. Tidningen uppraknar såsom föremål för anslag och kreditiv till neutralitetens upprätthållande. Hvad då först angår annonserna om auktioner på klädnadspersedlar, så har man väl sett uppgifvas t. ex. 10,000 beklädnader för Beväringen, o. s. v. och klädesleveranser för Reservförråden; men utom det att till stor del ständiga och extra anslag af Rikets Ständer förut och äfven nu dertill beviljats, vet enhvar, att kostnaderna härför icke äro af den stora betydlighet, att kreditivet dertill behöst synnerligen anlitas. Hvad Gevärsförbättringarne angå, så synes det nästan vara bäst, att vederbörande icke väckte uppmärksamheten på gevarssorrådens förvaltning, under de sista 40 fredsåren. Beräknas allt hvad nationen bekostat i det afseendet, så är det så mycket, att det synes oförklarligt huru så stora behof uppstått — och de nu genomförda förbättringar hafva omöjligen kunnat erfordra stora försträckningar af kreditivet, om de beviljade årsanslagen klokt begagnats. Att ammunitions-tillverkning skulle gått till så ofantliga summor, att den gjort en stor breche i neutralitets kreditivet, är äfven otroligt, i fall man ej begår den nya dumheten, att tillverka mera än som behöfver hållas i beredskap och derigenom onödigt slösar bort medel för sådant, som lätt tillverkas, blott man har omtanka och tillgångar. Lika besynnerligt förefaller det, om ej af de rätt betydliga anslagen till artilleri-förråden krigsförvaltningen förut egt så tillräckligt kanoner, att man nu ej kunnat behöfva större beställningar af annat än de nyare, svårare sorter, som uppfunnits för vissa behof eller ändamål. Då dessa alla äro af jern; då våra egna styckebruk företrädesvis begagnas af flera utländska makter till dylikas försardigande; då kostnaderna för desamma ingalunda äro öfverdrifna, så måtte, heldst då serskilda anslag dertill länge gifvits, kreditivet icke behöft till stort belopp derför begagnas. Hvad som till allt det ofvannämnde åtgått, kan ej gerna uppgå till mera än en half million, och vi komma således nu till de omtalade befästningsarbeten, trupprörelser, samt flottan. Hvad de förra beträffar, så utbreder sig insåndaren ang. det välbetänkta, att förstärka garnisonerna på Waxholm, Carlsten och Kungsholmen. Han har dock ej tagit i betraktande, att den förträffliga neutraliteten var erkänd; att således, sedan engelska flottan inkommit i Östersjön och man redan i April visste att den ryska var dömd till overksamhet, intet anfall mot dessa fästningar var att befara; att om förstärkning behösdes, den kunnat hastigare och mindre kostsamt åstadkommas ifrån närliggande regementen, än att låta Vermländningar och Dalkarlar marchera till Stockholm; o. s. v. Han erkänner ju dessutom sjelf, att dessa garnisoner ingenstädes bringats till den styrka, som behösts för respektive fästningars försvar, och detta måtte väl få anses som be