Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1854, sida 1

larne, ty an var det öppet, leende och gladt, an var det liksom betackt af en slöja och uttrycket deri var då i en märkvärdig grad grymt och vildt. För öfrigt var hans ansigte vackert, hans hållning ädel och hans figur behaglig — den samilj, hvilken han tillhörde, förnekade sig icke i denna sista ättling af stammen. Vid. denna tidpunkt var kaptenen omkring trettio år gammal, och semton af dessa år hade han tillbragt bland oförvägna kamrater. — Redan som barn hade Hector förrådt en viss böjelse att besalla. Bland alla adelsmännen i Bretagne hade hans sar varit den, som mest hyllat de nya id6er, hvilka det adertonde århundradet födde; han läste Voltaire och Diderot samt hade subscriberat på Encyclopädien, hvilket väckt mycken förargelse bland ortens alla prester. Han hade velat uppfostra sin son i samma principer och inviga honom i det nöje : S— — ——— sjelf funnit uti umgänget med den tidens fritänkare. I detta afseende blefvo hans förhoppningar gäckade: det låg i Hectors karaktär, att icke på något sätt vilja underkasta sig fadrens uppsostrings-method. llsan hade en naturlig motvilja mot böcker och allt hvad studier hette; han föredrog långt heldre att ströfva omkring nere vid stranden eller fördjupa sig i den tätaste skogen. En mor skulle måhända fått magt öfver gossens oböjliga sinne och kunnat sangsla honom genom mildhet och! ömhet; men en sådan skyddsengel fattades i hemmet. Hans mor hade dött några veckor efter hans födelse samt öfverlem l nat honom åt hans filosofiske far och några likgiltiga tjenare. Redan i gossåren uppenbarade han tydligen huru hans karaktär skulle komma att utveckla sig: han var trogen mot sina vänner, oförsonlig mot sina fiender; han glömde aldrig en tjenst, men förlät också aldrig en förolämpning. Den mindsta bagatell, ett ord, en blick, en rörelse kunde komma hans vrede att uppflamma; endast afsigten var honom nog — han förstod hvarken att tåla eller förlåta. Och var hans vrede väckt, så fanns intet, som höll honom tillbaka, hvarken hans ålder, hans krafter, eller hans rang; han inlät sig i gräl likasåväl med mulåsnedrisvarne och drangarne på förpaktaregårdarne, som med de adliga junkrarna i trakten, och det hände icke sällan, att han blef hemsörd mörbankad, sönderslagen och betackt med blod. Då han tillfrågades om anledningen, teg han, men knappt var han åter på benen, innan han uppsökte sin motståndare och på nytt började striden. Sådau var han som barn, sådan blef han som man. För ett sådant sinnelag passade endast en samhällsställ