Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 oktober 1854, sida 2

— TT-— — —— — —— —— — henne hårdt i händerna samt utstötte ett högt glädjerop, då hon såg henne uppslå ögonen och återkomma till lif. Emellertid hade Adele icke varit en overksam åskådarinna. Hon hade hört den lille gossens klagan, skyndat ner till kärran och hemtat lergrytan och ett bröd samt låtit gossen göra upp eld. Så snart Johan fick sigte på brödet, kunde han icke mer vända ögonen derifrån, och han fortfor att be om en bit deraf. lAdele, som ännu samma morgon uttalat sin afsky för att komma i beröring med de fattige, var så rörd öfver allt hvad hon här sett, att hon sjelf tog den på bordet liggande knifven, satte brödet mot bröstet och — utan afseende på sin eleganta toilett — började skära brödet i skifvor. — Der, mitt barn, sade hon. At, ät! Du skall icke mer komma att svälta. Barnet fattade med begärlighet brödskifvan, kysste Adeles hand till bevis på sin tacksamhet och fäste i detsamma en så kärleksfull blick på henne, att Adele måste vända sig bort för att dölja sina tårar. I sin lycksalighet öfver att se sitt barn stilla sin hunger, ville modren just tacka sin välgörarinna, men hon hindrades deri af mannens återkomst. Denne, som emot förväntan såg sin hustru återkommen till lif, satte genast buteljen från sig på bordet, störtade fram till sin hustru, tog henne i sina armar och kysste henne den ena gången efter den andra. Han tryckte henne intill sig, liksom fruktade han att åter förlora henne, och utropade oupphörligt: — Dyra Therese! Du lefver ännu, min älskade! Jag har dig ännu qvar! Se här äro penningar för kärran! Nu skall du icke sakna bröd — var lugn — o min Gud! Ser, du, midt under all min olycka är jag så gltd som ett barn ! Det är för din skuld, ty jag trodde redan att jag aldrig skulle få tala med dig mer här i verlden.