Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 oktober 1854, sida 2

nekligen högst värdt att bese af den resande tasla, än då den af oss beskådades. Öfver bergtrakten, bortom dalen, med sin djupa mörka slätt, låg belyst af aftonsolen och full af somdenna sköna naturtafla gå mig ur minnet. karaktersdragen hos dem. get både för nyttans och skönhetens lif; mycket i blomning, bebådande en rik och herrlig den gamla franska stilen, med sina klippta ur hvilken breda blixtrar då och då slammade, dets rikaste och utmärktaste familjer. Ett täckare ställe kan man knappast föreställa sig. Boningshuset, sammanhängande med orangeriet, ligger på trenne sidor omgifvet af trådgåärden, som dock har många reminiscencer från häckar, sina långa espaljerade soltäta hvalfgångar och sina terasser ledande ända ned till stranden af fjorden med sin lisliga seglats. Parkens vilda och romantiska natur har deremot icke fått mer af konstens hand, än den tukt, som en civiliserad smak krälver. Detta bevisar mycken estetisk urskiljning. Konsten kan visserligen göra mycket för att upphjelpa en torftig natur, men blir sjelf torftig der den vill mästra hvad denna gjort förträffligt. Kan väl menniskan der naturen öfverflödar af skönhet och poesi stanna utan sin del af dessa gåfvor? Jag kan svårligen tro det och hemtar här ett nytt skäl för denna min otro, ty en af de mest lysande stjernor, som för ett par tiotal af år sedan strålade från zenith af vårt lands sällskapskretsar och pressade tusen ack! och vel! ur månget bjerta och stämde den store skaldens lyra till mången sång, upprann här i denna naturs sköte och utvecklade sig under dess inflytande till den glans, som blef dess väsendes sällsamma egendomlighet. Såsom enka efter en af vårt lands högre embetsmän lär hon nu lefva i Fredrikshall, ännu beundrad och firad af alla, bjudande med sin älskvärdhet, sin själs och sitt hjertas gåfvor af oförgänglig ungdom spetsen åt årens härjande makt. Bland Fredrikshalls omgisningar är Hven oför den vackra och vidsträckta utsigt det erbjuder. Der, högre än på fästningen, och inemot 300 fot öfver hafvet (efter en sagesman, hvars tillförlitlighet jag dock icke känner) ser man au niveau med sin ståndpunkt den lilla Femsjön, genom hvilken Tisteelfven under ideliga (jag tror 11) fall löper ner genom den vackra dalen, som adopterat hennes namn till Fredrikshall, der hon faller ut i fjorden. Aldrig kunde stunden gynna med en mera egendomlig och karakteristisk belysning öfver denna grönska, låg en, snart sagdt, kolmörk himmel, och dofva, hundrafaldigt upprepade knallar mullrade, under det trakten, der vi sjelfva befunno oss, och som utgjorde en leende och täck högmarqvällens vackra ljusa skuggor. Aldrig kan På torget i Fredrikshall ser man ett monument, rest åt bröderne Colbjörns-söner, män, hvilka i Carl den tolftes dagar voro för Fredrikshallsboarne ungefär detsamma som den omtalade Peder Nordman i Carl den tiondes. Norrmännen måste hafva mycken smak för att uppresa minnesvårdar åt sina utmärkta män, ty äfven i Kristiania ser man flera sådane; men icke som hos oss på inhägnade ställen, helst kyrkogårdar, utan vid öppna, allmänt trafikerade platser. Detta är onekligen vackert, och ett talande bevis för den fosterlandskänsla jag förut anmärkt hos norrmännen, hvilken, tillika med en fryntlig (jag skulle vilja säga tam, såsom motsats till lejonaktig) artighet, som har mycket stoff af välvilja i sig, i mitt tycke äro de allmännaste och mest i ögonen fallande Från Fredrikshall till Kristiania är fården en lustfärd emellan pittoreska stränder och holmar, der och hvar späckade med fästningsverk af mer eller mindre respektabelt utseende. Kristiania vill jag betrakta som en trädgård i försommaren; mycket utsått; mycket uppdrakorta tid norrmännen haft, om man så får säfrukttid. Om man betraktar den jemförelsevis ga, fria händer att arbeta på sin uppkomst, så