Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 oktober 1854, sida 2

Då de hunnit sram till Boutikgatan frågade arbetskarlen hvarthän han skulle draga kärran. Anna svarade: — Vidare, vidare! Det är längre borta på gatan. Oaktadt denna besallning stannade han ett ögonblick utanför ett fattigt hus, i hvilket Anna genast igenkände det samma, dit hon på morgonen ämnat gå in. Arbetskarlen aftog sin mössa och sade höfligt: — Tillåter ni, mina damer, att jag på en liten stund går upp här i huset? Sedan han erhållit deras tillåtelse, skyndade han uppför trappan; de båda fruntimren följde obemärkta efter. En rysning bemäktigade sig Anna och hennes väninna vid den syn, som här mötte deras blickar. Den unga hustrun låg, till utseendet liflös, bredvid sängen med bleka kinder och slutna ögonlock — hufvudet hvilade på sängkanten. I det ögonblick då fruntimren inträdde jemrade sig den lille gossen borta i vrån: — Lilla mamma, jag är så hungrig! Bara en enda bit bröd, lilla mamma! Utan att gifva akt på fruntimrens närvaro, störtade mannen bort till sin hustru, kallade henne förtviflad vid namn och slet håren från sitt hufvud, i det han utropade: — Therese ... o min dyra Therese! . . . Allsmägtige Gud, är det möjligt? . . Död af hunger och köld! . . Hvarmed har jag förtjent det ? Han fattade en knif, som låg på bordet; men Anna, som följt alla hans rörelser, utstötte ett anskri af fasa, skyndade fram till honom och ryckte knifven ur hans hand. — Er hustru är icke död! ropade hon. Skynda, här äro penningar! spring efter vin! Hon gaf honom ett mynt och visade åt dörren. Han flög som en pil utför trappan, och ett ögonblick derpå var han nere på gatan. Anna lyfte den arma modren upp i sina armar. Hennes sidenkappa och sammetshatt skrynklades genom beröringen med den fattiga qvinnans usla drägt; men hon tänkte icke härpå. Hon egnade lika mycken omsorg och hjelp åt Therese, som om denna varit hennes egen syster — och i sitt medlidande och sin kristliga kärlek betraktade hon henne verkligen som en syster. Hon hade framtagit en apelsin ur fickan och sökte droppa saften deraf mellan den vanmaktigas läppar; hon gned