Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 september 1854, sida 1

I detta ögonblick hördes hästtraf utanför; detta buller hjelpte mairen ur hans sörlagenhet och befriade honom från att svara. Han vände ryggen åt Wilhelm och ropade åt gendarmerna utanför: Fören in fången och hållen vakt här vid dörren. Knappt var denna befallning gifven, innan man såg Bernhard i den öppnade dörren; han var dödsblek, men fullkomligt lugn; hans panna badade i svett och båda hans tummar voro hopbundna. Mariane fick knappast sigte på honom, innan hon kastade sig i hans famn, utropande: Mitt barn! mitt älskade barn! och på samma gång dolde Cathrine ansigtet i sina händer. Men Wilhelm höll henne tillbaka. — Dröj ett ögonblick! sade han. Hvad vi först måste veta, är, om vi tala med vårt barn eller med en mördare. Han vände sig till mairen, medan gendarmerna förde Bernhard bort i bakgrunden af rummet. — Herr maire, sade han; jag önskar blott att tala ett par ord med Bernhard; jag skall derefter säga er, om han är skyldig eller icke. Denna tillåtelse kunde mairen icke gerna vägra att lemna; han mumlade något, som kunde anses för ett samtycke. Den gamle Watrin gick derpå bort till Bernhard, kring hvilken de närvarande genast slöto en krets; gubben utsträckte handen och med en röst, som icke var utan en viss högtidlighet, sade han: — Alla J här närvarande skolen vara vittnen till den fråga jag förelägger min son och till det svar han lemnar mig. I närvaro af denna qvinna, som är din moder; af denna flicka, som är din brud; af denne prest, som gjort dig till kristen, frågar jag dig, Bernhard, så som Gud skall fråga dig på den yttersta dagen: är du skyldig eller oskyldig? Han sastade på den unge mannen en blick, som syntes tränga honom ända in i själen. — Min far! ... svarade denne med mild och lugn röst. Gubben afbröt honom: — Gif dig tid, Bernhard! förhasta dig icke med svaret, på det du icke hufvudstupa må störta i afgrunden. Se mig rakt i ögonen, Bernhard, och J alle, varen upppmärksamme och hören ... Se så, svara mig nu, Bernhard! — Jag är oskyldig, min far! sade Bernhard så lugnt, som om det gällt den likgiltigaste sak i verlden. Ett glädjeskri afbröt honom från alla sidor. (Forts.)