Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 september 1854, sida 2

(1Å lev oe fe de 11 (4: 3 denna långa tiderymd kan man säga, att det nordamerikanska folkets samhällsutveckling fortgått i en oafbruten följd, så som intet annat folkslags; och sjelfva revolutionen, hvarigenom kolonierna skiljdes från moderlandet och republiken infördes, åstadkom i ifrågavarande hänseende icke någonting likt dessa omstörtningar i samhällsordningen, som varit så vanliga i andra länder, icke hlott efter franska revolutionen, utan så långt historien går tillbaka, och som förvandlat dessa länders historia till en tafla af ett oupphörligt framoch tillbakagående, af en utveckling i konvulsioner. Endast England efter 1688 års revolution har härutinnan gjort ett undantag. Mer än tre sjerdedels århundrade har nu förflutit sedan den nordamerikanska revolutionen, och det nordamerikanska samhällets stilla och jemna utveckling har icke i någon mån hvarken blifvit störd eller hammad. Ilvilket olika skådespel hafva andra länder under samma tiderymd haft att uppvisa! Jag känner sannerligen intet land, hvarken i nyare eller äldre tider, hvars styrelse synts mig så stabel som Förenta Staternas. Det är en stor förvillelse att, såsom ofta skett, hota Förenta Staterna med de gamla republikernas eller många moderna repnblikers öde; ty framför dessa sednare har nordamerikanska samhället de båda lika nödvändiga, som säkra stöden — folkskolan och sjelfstyrelseprincipen; och framför de förra derjemte publiciteten. En jemförelse, vid hvilken man ej fäster tillbörligt afseende på dessa vigtiga förhållanden, de der i sjelfva verket innebära de enda säkra grundvalarne för en demokratisk styrelseform, — en sådan jemförelse bevisar intet. Mera skäl tyckas deremot vid första påseendet de farhågor, hvilka ofta blifvit yttrade, rörande ,unionens bestånd, hafva för sig. Men för den, som ser något djupare än til ytan, hafva de stora orden och de hotande åthäfvorna inom och utom kongressen icke den vigt, som mången synes benägen att tillägga desamma. IIvad mig beträslor, så är jag så långt ifrån att anse slafveriet såsom någon farlig sak för unionens bestånd, att jag tvärtom, huru paradoxt det än må låta, tror slafverifrågan både hafva varit och ännu framgent komma att förblifva ett kraftigt stöd för unionen. Så beundransvärdt hafva alla omständigheter förenat sig för att i Amerika åstadkomma ett välde utan like, att till och med slafveriet, denna olyckliga och vedervärdiga institution, som förorsakat de amerikanska statsmännen så mycket bekymmer, kanske endast får betraktas såsom ett af de många medverkande medlen dertill. För det första har slafverifrågan gjort, att de södra staterna sinsemellan och de norra sinsemellan hållit fastare tillsammans, så att ingendera af dessa båda husvuddelar kunnat sönderfalla i flere delar: ett förhållande, som genast faller i ögonen. För det andra, har samma orsak kraftigt bidragit att hindra någon skiljsmässa mellan de nämnda hufvuddelarne af unionen, den der lätt och utan svårare påföljder kunnat göras på grund af andra tvistepunkter, än slafverifrågan. En sådan tvistepunkt har varit tulltarifffrågan; och den skulle under andra förhållanden kunnat blifva ett tillräckligt skäl för söndring, såsom den ock stundom verkligen tycks hota att blifva. Ensamt den skiljaktiga solkkarakteren hos nordens och söderns innevånare skulle kanhända, innan unionen hunnit blifva fullt rotfäst, kunnat förmå att öfvervinna det historiska sambandet mellan båda, sedan nemligen det icke längre varit en absolut nödvändighet att i en förening söka ett behöfligt skydd mot utländska angrepp. Slafverifrågan har gjort hvarje sådan skiljsmässa omöjlig. Ty just emedan denna fråga står, såsom principfråga, så oändligt mycket öfver de andra, som här nämnts, eller ännu flere som möjligen kunde nämnas; så följer, att om äfven en söndring på grund af någon annan differenspunkt ägt rum, så skulle det likväl alltid, om ej förr, dock efter skiljsmässan, komma att heta, att slafveriet vore den egentliga skiljepunkten; och det inbördes sörhållandet mellan båda skulle icke blifva annorlunda, än om slafverifrågan verkligen söranledt skiljsmåssan. Man skulle icke ett ögonblick tala om de södra staternas innevånare såsom frihandlare, de norra staternas såsom protektionister; utan man skulle då, såsom nu, endast skilja mellan slasågande och fria stater. Således reducerar sig allt till den frågan, huruvida en skiljsmässa på grund af sjelfva slafverict är sannolik eller möjlig. Jag tillstår, att ingenting synes mig mindre antagligt. Ett sådant steg skulle nemligen blifva i många hänseenden så olycksbringande, i synnerhet för de södra staterna, att man icke ens kan förutse alla de svåra följderna deraf. Slafveriat än S unianan hoacfår an AnnhAAL.