Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1854, sida 1

Mathias räckte honom rädd sin kalla och darrande hand. — Godt, godt! sortsor Bernhard; vid allt det der älskar du mig dock icke. Mathias. — Ack. min Gud! ropade dagdrisvaren; hur kan ni säga så, herr Bernhard? — För att icke tala om, att du ljuger hvar gång du öppnar munnen ÅSa4: svarade Mathias. Nå, låt oss då antaga att jag ljugit — hvad fördel skulle jag väl ha deraf, om parisaren är mamsell Cathrines älskare eller ej, och antingen han hemtar henne i sin gigg eller ej, nu sedan jag kommit i tjenst hos herr Roisin, som i allt gör parisaren till viljes, i hopp om att han skall gifta sig med hans dotter. Jag skulle tro, att jag är bäst tjent med att ingen får veta det jag af tillgifvenhet för er tagit brefvet ur gubbens ficka. Bernhard hopkramade brefvet i handen och hörde på Mathias ord, ehuru han alls icke syntes lyssna dertill. Plötsligen vände han sig om mot honom, stampade med foten och stötte bösskolfven mot golfvet, i det han utropade: — Hör på, Mathias, du är ändå en... — Nå, ut med språket! sade Mathias med ett till hälften dåsigt, till hälften ilskefullt leende; ut med det bara! man bör alltid ge sina känslor luft! — Du är ändå en slyngel ... och nu, maka dig undan! Han tog ett par steg mot dagdrifvaren, för att kasta honom på dörren, ifall han icke skulle vilja aflägsna sig i godo; men efter gammal vana gjorde Mathias intet motstånd; för hvarje steg Bernhard kom honom närmare, drog han sig ett par tillbaka, i det han beständigt höll ögonen fästade på dörren och ropade: — Ni skulle heldre tacka mig på ett helt annat sätt; men det är nu en gång så er plägsed ... nå ja, hvar och en har sitt sätt, som man plär säga. Farväl, herr, Bernhard, farväl! I detsamma skyndade han ut genom dörren, sprang öfver ett bredt dike, som skiljde landsvägen från skogen, och försvann mellan träden.