vara numera temligen klart. Och, utan att anse den nu tillsalligt utsörda vapenbragden vara af den betydelse, som mången tyckes sörestalla sig, har den dock varit tillräcklig för att ådagalägga, att om ej det stora målet för nu pågående strid snart kan vinnas, genom en Europas staters frihet och sjelfständighet betryggande fred, så böra åtminstone ej mera de betänkligheter fortfara, som hittills kunnat vålla obeslutsamhet. Hvad som i det afseendet äfven gisver litet att tänka på, är den inom franska hären på Åland rådande tro, att om ej Sverige besätter Åland, kommer Bomarsunds fästning att sprängas i luften, då den i höst öfvergifves. Detta visar, att neutralmakternas härförare redan inse, hvad som ock en gång förut blifvit antydt, att Ålands besittning icke egentligen kan gagna dem under vintern, i och för makternas stora syftemål. Alt deremot. om vid ett fredsslut, för att i någon mån framdeles betrygga oss mot rysk öfverrumpling i hjertat af landet, vi endast skulle erhålla besittningsratten af Ålands fastland, sastningens bevarande och sullkomnande vore af yltersta nödvändighet, inses lätt; och dess förut skeende sprängning vore en förlust af ofantligt värde. Afven om den fördel vanns, att i händelse Finlands slutliga intagande dess förenande med oss möjligen kunde ifrågakomma, för att bilda ett kraftigare motstånd till ryska maktens utvidgningsbegär, så blefve likväl Åland för oss så dyrbart, så länge ryska sjömakten var öfvermäktig vår, att sastningens förstörande derstädes måste räknas såsom en nästan oersättlig förlust. Det vore således i alla afseenden olyckligt, om vår regerings hittillsvarande kallsinnighet för det nu uppförda verlds-skådespelet och för dettas stora, ädla syfte, skulle få under nästa vinter ösvergå till något, som man kunde kalla is-stadighet, och således Åland fortfarande blifva en god brygga för ryska härar till Sveriges dyrbaraste kust. Det medgifves gerna, att hvarken besittningen af Åland, eller ens en förening med Finland, om ej dervid en betryggande gräns tillika erhålles, kan blifva en för all framtid full säkerhet erbjudande vinning. Kan ej Rysslands öfvervigt i Östersjön tillintetgöras, genom dess flottors förstöring och förlusten af Finlands sjövanda kustbesolkning för sramtiden, så komma vi troligen att ständigt oroas af dess inkräktnings-planer. Men huru skall väl en sådan nödvändig förändring kunna utföras, om vi dertill ej lemna den kraftiga hjelp, som vårt läge och till viss grad våra dertill mera tjenliga stridskrafter erbjuda? Allt synes vittna, att de statsmän som nu ej besluta sig till att klokt och kraftfullt handla för nordens framtida säkerhet, ådraga sig ett stort ansvar! Så långt har det ock kommit, att numera man här nästan endast hör från de betänkliges sida invändas: hvad skäl skola vi väl åberopa, för att uppträda såsom anfallande, sedan vi förklarat oss icke ega sådana, då verldskriget uppväcktes? Ryssland har ju redan börjat visa eftergifter i södern! Det har ej ofredat någon i norr! — De, som vilja synas ännu ömtåligare i fråga om politiska moralen, förklara hvarje tanka på anfall syndig, såsom gällande ett liftesbrott — och man har hört till och med åberopas: föraktligheten, att i ett subsidwkrig spela rollen af un Roi mercenaire. Så kan visserligen en dygdespegel framhållas, såsom afledare för uppmärksamheten. Men här gäller ej hvarken enskilde förbindelser, eller regeringars, under andra förhållanden gjorda förklaringar, eller ens staters fördel af fredens vanliga välsignelser. Här gäller en hel verldsdels, ja en hel mansålders af menskligheten vål. på det svåraste kränkt och i trots af alla föreställningar fortfarande hotadt af en verldseröfrings-politik: ett förhållande, som lemnar rätt åt hvarje jordens folk, att icke inskränka sig till ensamt och passivt motstånd allena, utan att under åberopande af verldsfredens rättmätiga fordringar, då dessa icke endast afvisas utan gäckas, ansluta sig till hvarje anfall, som åsyftar att göra slut på ett välde, hvilket visar sig sjelft åsidosätta löftens och förbindelsers helgd, samt endast stödjer sig på list, våld och en alltför länge fördragen öfvermakt, i förhållande till sina grannstater. Intet land, ej en gång det nu så lömskt anfallna Turkiet, har så stora skäl som vårt, att nu söka garantier för framtiden mot en makt, som gjort det så obeskrifligt ondt och ännu hotar att ådraga oss mer i framtiden. Om det finnes enskilde, vare sig höge eller låge, som tro sig hafva större pligter mot denna hotande makt, än mot menskligheten och fosterlandet, måste man önska det de nu ändtligen måtte inse, att kollisionens stund är inne, då den högre pligten för det allmännas väl måste oå framför allt annat — orh då in.