Cathrine ILBlIum. Af Ålexander Dumas. (Ölversattning.) (Forts. sr. N:o 197.) Mathias sneglade emellertid på honom, och då han märkte! att han blef allt blekare och blekare ju langre han läste, sade han: — Ser ni nu, herr Bernhard; det är just hvad jag sadej till mig sjelf, då jag tog detta bref ur Peters ficka. Godt! sade jag till mig sjelf, jag skall nog upplysa herr Bernhard om! alla parisarens gemena streck, och på samma gång draga sorsorg om, att Peter blir körd på porten! — Det slog heller icke fel, ty Peter kom och berättade, att han tappat brefvet, det nötet! Skulle han icke hafva sagt, att han lemnat brefvet på posten. Det hade för det första medfört den fördel, att parisaren, i den tro, att det första brefvet afgått, icke skrifvit ett nytt, och i följd deraf skulle mamsell Cathrine icke hafva fått det, och! om hon icke fått det, skulle hon icke heller svarat derpå. Bernhard, som höll på med att genomläsa brefvet för andra gången, utbrast mod dundrande röst: — Hvad säger du, svarat? Tror du, din odåga, att Cathrine bevärdigat parisaren med ett svar? — Bevars! ropade Mathias, och höll handen framför kinden, af fruktan för en ny örfil; det säger jag ju också icke. — Hvad är det då du säger? — Jag säger, att mamsell Cathrine blott är ett fruntimtimmer, och att hvarje Evas dotter ständigt är utsatt för frestelse. — Jag frågar dig hvad Cathrine svarat. Hör du, Mathias! — Kanhända alls ingenting ... Men för knälveln, ni vet ju, alt den som tiger, den samtycker. — Mathias! ropade Bernhard med en hotande åtbörd. -— Säkert är, att han i morse bittida ville bege sig af, för alt möta henne med giggen. — Har han gjort det? — Om han har! Hur kan jag veta det, som i natt legat ute! Men skulle ni gerna vilja veta det?