Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1854, sida 1

ur sista perioden af artikeln, som ligger framför oss. Uti den kamp, som numera är oundviklig, är vårt fädernesland lyckligt nog att ej behöfva deltaga. Halftannat århundrades erfarenhet afråder oss från att onödigt störta oss i krig som ej angå oss, och folkrätten och vårt läge göra det till en på en gång plikt och klokhet för våra stridande grannar att lemna oss i ro. Det har icke förmarkts att A.B. — detta onekligen första ibland samtida publicister med 7 å 8000 prenumeranter — bevärdigat publ. moderata försök till vederläggning med den ringaste uppmärksamhet och härmed har han naturligtvis i sin vrå måst åtnöjas, enär han observerat hur samma blad låtit sin egen mening så småningom bortfalla, så att under d. 3 Maj intagits en ganska krigisk insänd artikel med deployerande af Sveriges stora försvarskrafter (n.b. att användas till en attack mot St. Petersburg via Finland) och sedermera gjort total front-förändring. Ja, samma blad har på sistone haft all möda ospard både att gendrifva den snillrike förs. i Wermlands tidning Sväåfvande politik, och i synnerhet att tillrättavisa Svenska Tidningens invändningar mot Sveriges deltagande i kriget i förbund med vestmakterna. Å Huru det kunnat ske att öfvertygelsen, ! början så bestämd, låtit till den grad modisice ra sig och alt en ledande tidning så but en blanc, utan en liten excuse eller recantation — hvarmed allmänheten säkert funnit sig mera I belåten, om den varit öppen och frivillig, än att finna sig ännu lemnad i villrådighet om både hvad den skall tro på i sak och hvad A.B:s mening omsider rätteligen kan vara och blifva — det har Publicola icke ansett sin skyldighet sätta i fråga förr än just nu. Han har neml. ansett det tillräckliga förklaringsgrunder ligga först i det vanliga sättet att redigera politiska tidningsartiklar, ett sätt som bär mera stämpeln af lösa hugskott än djup begrundning, dernast ett bemödande af A.B. att sätta sin artikel i samklang med den nyss af A.B. afgifna underd. tacksägelse adressen i och för neutraliten och slutligen för den, som publ. vill tro, tillfälliga nimbus, som måtte hafva höljt den för klarhet och logisk consequens eljest så utmärkta Red:s tankegång, då han i den ofvanciterade andra punktens slutstrof kunnat yttra sig som han gjort. Hur kan man säga, att folkrätt och vårt låge göra det till en på en gång pligt och klokhet för våra stridande grannar at lemna oss i roUtan att uppehålla sig vid den något obegripliga frasen, att folkrätt och vårt läge alstrar pligter och klokhet (sic) (månne icke klokhetsreglor åtminstone) hos våra grannar, frågas: har det nånsin visat sig att man sett dylika resultater af folkrätt och läge? Svaret kan omöjligen hämtas jakande åtminstone utur den Svenska hundrafemtio-åriga erfarenheten, ty den vittnar alldeles tvärtom. Ryssland har aldrig aktat folkrätten mot sina grannar och vårt läge har just varit den proximata orsaken, hvarföre, sedan Czar Peters tid, Ryska politiken oupphörligen passat på tillfällen att nagga från Sverige den ena provinsen ester den andra. A.B. kan svårligen söka försvar för sitt yttrande deri, att strofen handlar icke blott om — —8wW—u—