Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1854, sida 1

— Nej, hvartill tjenar det? — Det är sannt; ni har ögon i hufvudet att se med, och om ni ser er före, så finner ni också. — Ack, Mathias! sade gubben, i det han sorgset blickade på dagdrislvaren, som lugnt förtärde sina potäter borta vid spiseln. — När en ekorre kryper upp i ett träd, kan Frans säga mig hvar den sitter. När en vessla springer öfver vägen, kan han visa mig dess spår. Det är något, som du aldrig får i ditt hufvud. — Och hvad bryr jag mig om att få det i mitt hufvud? Hvad böfveln skulle det gagna mig till? Den gamle höjde på axlarne åt en sådan slöhet, som måste synas en gammal skogvaktare obegriplig; derefter drog han på sig sin rock, knäppte gamaskerna, fattade sin bössa, tryckte Frans hand och gick. Så snart han var utom dörren, gick Frans bort till skåpet, öppnade det och framtog derur ett svart bröd, som han skar itu åt Skelöga, under det han mumlade: — Nej, ser man på bara! den gamle spårhunden! Medan jag står och aflemnar min rapport, brinner marken under hans fötter! ... Nå, Skelöga, pass på! min gamle vän, der har du en ordentlig portion, för det du arbetat så raskt. Dermed gick han ut ur rummet och lät Mathias, utan att bevärdiga honom med en blick, stanna ensam qvar med sina potäter.