gor som den A.B. eller de tre stjernorna härmed ådagalagt, berättigar verkligen till den frågan: När och under hvilka vilkor kunna stjernorna tro? Vilja de först se Finland, alla de fordna svenska Östersjöprovinserna och följaktligen äfven det sordna lugerman and, der den stolta kejsarstaden står, af de allierade intagna och derpå ett formligt eller traktatmessigt anbud till Sverige uppenbaradt af de allierade, innan svensk misstro och försigtighet kan tillåta att vi med de allierade stipulera just sådant förbund, hvarmedelst afsigterne att de åmna göra in starkt ingripande förminskning af den ryska makten; så må Publ. bekänna, att om författarens auktoritet vore än aldrig så känd för utomordentlig skarpsynthet i andra saker, så har han dock härvid röjt en till förblindelse gränsande enfald. Det är icke svårt att begripa, hvarföre engelska ministeren ej ville gisva formliga och i detaljer gående löften (pledges) och hvarföre lord John förbehöll sig att man icke till sådane fick förvandla de ord om ryska sjömaktens nedsättning i svarta hafvet till oskadlighet, som han under debatten fällt. Orsaken var helt simpelt den, att det hörer till hvarje styrelse och följaktligen äfven den engelska ministerens princip, att icke låta binda sig på förhand i faktiska detaljer, d. v. s. uttala grundsatsen, hvarefter deämna handla, men undvika allt yttrande om verkställighetssättet, hvilken princip i detta fall måste anses desto nödigare att iakttaga, som Englands ministrar icke kunde visa sig i förgätenhet deraf, att franska kabinettet också torde vilja ha ett ord med i laget, när det kommer dertill att stipulera bestämda gränsor för det qvästa Ryssland. Lord John visade, efter Publ. tanka, takt och alls icke något vankelmod, då han genom återupprepande af hvad han verkligen sagt, redan hade gifvit en hvar, som bade förmågan att läsa emellan raderne tillräckliga garantier för Krims återtagande och Sebastopols förstöring, ty huru i all verlden låter det göra sig att på ett permanent sätt göra ryska flottan i svarta hafvet oskadlig, om ej medelst detta enda sätt? Att ingå i diskussion om politiska saker, som skola ske och om kabinetters afsigter med personer, hvilka drifvit systemet van Twyvler till den grad, som sign:n, det lönar icke mödan; helst man då icke hade annan utväg att välja, än att göra tvislaren, som ingenting positivt yttrat, till respondent för sina egna tvifvelsmål. Man skulle då nemligen börja examinera honom, hur han ville förklara afsigterne hos de allierade vara, då de alltjemt föröka sina stridsoch anfallskrafter både i Svarta hafvet och i Östersjön? Vidare hur han begriper den tydligt uttalade afsigten att fortsätta kampanjen nästa år, när det visat sig — och detta hade Publicola, fastän icke offentligt, redan i bref yttrat i Maj månad: att Cronstadts och Sveaborgs fåstningars attackerande icke vore råtta såttet och att sannolikt svenska truppers förening icke kunde tillvägabringas i år. — Kan nu de tre stjernorna med plausibla svar svänga sig från berörde tvenne frågor — och Publ. tviflar ingalunda att en så försigtig förf. har någonting i bakhåll för att bemöta möjlig attack — så begriper han ändock ej hur den höga auktoriteten skall komma ifrån vårt tredje spörsmål, neml.: Hur tror visheten, att Sverges ställning till ryska makten skall komma att bli, sedan de allierade, som i saknad af Sverges anslutning till deras, tydligt nog för förnuftigt folk tillkånnagifne afsigter att ståcka Rysslands makt och göra den oskadlig hådanefter äfven i Östersjön, nödgats draya sina flottor och härar tillbaka, med oförrättade årender? IIar då Sverge verkligen ett angenämt och vänskapligt bemötande af czaren att vänta för det det icke slutit sig till de allierade af lutter fruktan och tvifvel? Dessa frågor hade Publicola redan i sitt svar till A.B:sartikeln för d. 6 Mars så pass uttryckligen dragit fram, att det icke är för mycket begärdt, att signaturen behagat derå svara i Augusti, nb. om han velat aldrig så litet uppfatta frågan i sin helhet och icke likt alla dem, som förut i A.B. skrifvit eller emottagit insända artiklar rörande saken i fråga, blott tagit sig för att framkasta lösa hugskott, inkonseqventa skutt åt sidan eller rent ut sagt, uppenbar tergiversation. Som nu Publicola icke har fått till mission att bota Aftonbladets nya eller gamla visa stjernor för inkonseqvens, utan blott vill, säsom svensk, försakta den mening han sjelf yttrat och deri någon vederläggning ännu icke synts till, så anser han sig destoheldre böra genast draga fram med sitt kardinalargument mot den nye van Twyvlers artikel, som han önskar att denna artikel icke lika med den i Mars insända, måtte hvarken gömmas på 1 1. 1 av om