Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1854, sida 1

Inne på nedra botten var ett stort rum, hvars möbler utgjordes af ett bord, en skank och sex stolar af nöttrad; på våggarne hängde portratter af de olika regentslagter, som aflöst hvarandra i Frankrike: man såg der Napoleon, Josephine, Marie Louise, konungen af Rom, prins Eugen och Poniatowskys död; man såg der hertigen och hertiginnan af Angouleme, Ludvig den adertonde, hans broder och hertigen af Berry; der såg man slutligen Louis Philip och Marie Amalie, hertigen af Orleans samt en grupp af blonda och svarthåriga barn: hertigen al Nemours, prinsen af Joinville, hertigen af Aumale samt prinsessorna Louise, Clementine och Marie. Hvem som hänger der i våra dagar kan jag icke säga... Låtom oss ännu tillägga, att fem eller sex generationer af skogvaktare aflöst hvarandra i detta hus, men att detsamma på den tid, då denna berättelse tager sin början, det vill säga de första dagarne i Maj 1829, beboddes af skogvaktaren Wilhelm Watrin, hans hustru Mariane Charlotte Choron och deras son Bernhard Watrin, i allmanhet blott kallad Bernhard. En ung slicka, hjeltinnan i denna berättelse, Cathrine Blum, hade äfven bott i detta hus, men sedan 18 månader tillbaka bodde hon der icke mer. Klockan är 3 på morgonen; den första gryningen smyger sig in genom grenarne, hvilka ännu äro betackta af denna jungfruliga grönska, som blott håller sig några veckor; den mindsta vind kommer en iskall dagg att droppa ned från grenarne och kastar liksom ett regn af diamanter öfver det höga gräset. En ung man af omkring 23 års ålder, med kloka, lifliga ögon och ljust hår, går framåt Soissons-vägen mot det nya huset. Han är klädd i en skoguppsyningsmans uniform, det vill säga en blå jacka med ett litet eklöf af silfver på kragen, blå mössa, sammetsbyxor och gamascher af skinn med stora kop: parspännen. Han har en bössa öfver skuldran och håller en spårhund i en rem vid handen. I det nya huset äro dörrar och fönster stängda, och alla derinne ligga ännu i den djupaste sömn. — Godt! mumlade den unga mannen; det ser ut som gålve man sig god tid derinne hos pappa Watrin! De gamle, det kan jag då nog förstå; men Bernhard, som är kär! hur kan man väl sofva, då man är kär! Han gick fram mot huset, tydligen i afsigt att väcka alla sjusofvarne. 2. MPL TE vi (Forts.) A — . —