ken man annu ICKE KUumDat IUIUIGIRNIS 5?4— ken till friheten eller de nationella hågkomsterna; då är det en pligt för enhvar att våga både förmögenbet och lif för att kunna lemna ett tryggadt fädernesland i arf åt efterkommande. Men han ser särdeles stora svårigheter i den ställning, hvaruti Sverige i når arande ågonhlick befinner sig. En sådan svårighet anser han neutralitetsförklaringen Vara, samt lägger vigt på Rikets ständers tacksägelseadress för densamma. Anledning kunde väl utfinnas, för ett fredsbrott, ty, säger han, politiken är rik på utvägar under namn af statsräson; men Ryssland skulle anse krigsförklaring såsom ett läftesbrott, som berdttigar till repressalier vid första förekommande tillfälle; och han anser således, att innan en sådan förklaring göres eller Sverige deltager i anfall mot Ryssland, måste man öfverväga frågan, huruvida utsigt finnes, att Rysslands makt genom ett sådant deltagande blifver så försvagad, att sådana repressalier icke blifva att frukta. Han synes väl tro på möjligheten deraf, om vestmakterna och nordiska rikena gemensamt ansträngde sig, men han vill i första rummet veta, huruvida afsigten verkligen är att åstadkomma ett sådant Rysslands försvagande eller icke. Han åberopar i detta afseende, att srån de krigsorande makternas sida ingenting ännu uppenbarat:, som föranleder, att Ånågon verklig sönderstyckning eller starkt ingripande förminskning af den ryska makten ligger i de krigförande makternas afsigt. Naturligtvis åberopar han Österrikes förklaring, som allenast synes utgå på furstendömenas utrymmande, engelska ministrarnes obestämda yttranden i parlamentet, deras tidningars förklaring, att ifrågasättandet af Polens återställande vore alltför revolutionärt, samt deras på diplomatisk väg lagda hinder för en polsk legions uppsättning i Turkiet. Likaså åberopar han det obestämda i afsigten med slottornas uppträdande i Östersjön, samt att hvarken i något parlametsyttrande eller i någon hittills publicerad diplomatisk handling förekommer ett ord, om afsigten att återgifva Finland till Sverige; äfvensom amiral Napiers yttrande, om svårigheterna att intaga Cronstadt, Sveaborg, m. m. Hufvudsumman af alltsamman är, att han anser makternas politik och vilja ännu icke vunnit nog bestämdhet för att föranleda Sverige att frånträda neutraliten o. s. v. Lemnom nu alla dessa betänkligheter till enhvars bedömande; ty man kan naturligtvis kannstöpa i oändlighet, då man vill hemta skäl från det osäkra, som allmänheten får veta angående kabinetternas planer. Ingen lärer väl dölja för sig, att Rysslands sjelfherrskare skall blifva mäkta vred öfver ett fredsbrott från Sveriges konungs sida, som han al många, måhända ganska giltiga skäl, länge torde betraktat, som högtidligen afsvuret. Ingen lärer väl fordra, att om ej utsigt är genom kriget, att få en försvarbar gräns och en ökad politisk och materiel styrka, samt säkra allierade, så vore det en galenskap att sjelf börja ett så ändamålslöst anfall; äfvensom att ett sådant väl aldrig bör beslutas eller öfvergifvas, för det att ej ännu Europas regeringar låtit i tidningarne utgå offentliga förklaringar om sina syften med utförandet af ett krig, för hvilket dock en del af dem göra så ofantliga offer, att man väl måste betvisla deras sunda vett, om de ej dermed hade bestämd afsigt att försvaga fredsstöraren, som hotar hela vår verldsdel med sina hugskott och maktspråk. Det synes således öfverflödigt, att ingå i vidare ashandling om alla dessa omständigheter, utan synes det vara klokare och ändamålsenligare, att genast försätta frågan i det skick, hvari den genom förhållandenas numera oasvisliga och ohjelpliga tvång, nödvändigt snart måste komma. Det synes nemligen vara klart, att det icke längre är fråga om hvad som kunde, utan om hvad som måste göras. Det finnes blott ett fall, som kan göra ett krig för oss undwvikligt, nemligen: om det vore möjligt att fred melian alla de krigförand makterna kunde i hast afslutas och upprätthållas, så att allt återginge till sitt förutvarsrande tillstånd. Men huru är väl det tänkbart? Om än surstendomena utrymmas af Ryssarne, är den orientaliska srågan icke slut. Ställningen i Asien är i flera atse enden, nästan lika invecklad, som i sydöstra Europa; Englands intresse direkt, och Frankrikes indirekt, är der hotadt afryska inkraktningsplaner och inflytelser. Hvarken låter sig freden utföras så hastigt, eller de förpligtelser fullgöras, som deruti åtagas, att makterna med fullt förtroende kunna upplösa sina stridskrafter, lemna områden, det vare sig å land eller sjö, som de ansett nödigt att tillegna sig, för att betrygga sig mot Rysslands öfverrumplingar och löftesbrott. Redan då neutraliteten först af vår regering förklarades, spådde mången, som med uppmärk samhet sökte göra sig redo för följden deraf, att den omöjligen kunde bibehållas, om kriget fortsattes öfver detta året. Defta måste snart