sostras af verldshandelserna. bertill är mangdens ovetenhet och sjelsva de ledande personligheternas menskliga brister och misstag en lätt förklarlig orsak. Men det finnes hos hela folk, liksom hos individerna, någonting, om man så nödvändigt vill, oförklarligt, men hvilket man ju äfven endast kunde kalla naturligt, som låter dem ana, låter dem genom sjelfva töcknet vid den politiska horizonten urskilja hvad som för dem kan förestå, samt således mäktigt inverkar på deras handlingar och ofta bestämmer deras öden. Sådant synes verkligen fallet nu vara med Svenska folket. Lemnadt, såsom det är, utan ringaste ledning af den regering, hvilken till viss grad bundit landets krafter genom en opåkallad och ändamålslös neutralitets-förklaring, har dock hos det alltmer utbredt sig en känsla, att ögonblicket är af vigt för dess väl och för landets framtid. Denna känsla är förenad med en, om ock manligt återhållen oro öfver den overksamhet man tycker sig skåda på vestmakternas sida, och den obeslutsamhet, som beklagligen af så många skäl misstänkes hos en regering, hvilken måste veta med sig, att hon ej äger nationens tillit och förtroende, således, ehvad hon gör, måste befara, i så vigtiga handlingar, som företagandet af ett krig eller vidhållandet af en tvifvelaktig fred, att se sig dömd efter utgången allena, men ej efter de goda afsigter eller de tvingande skäl hvilka styrt dess beslut. Denna oro påtränger sig allt flera af folket. Det är den, som vållar, att man hör så allmänt frågas: skall vår regering längre afböja allt deltagande i kriget mot Ryssland ? Afslår den ännu vestmakternas uppmaningar och anbud ? Skall allt förblifva i det osäkra skick hvari vi åter försättas, om ej Rysslands till eröfring ständigt syftande, frihet och upplysning hotande makt brytes och bringas tiil gemensamt beroende af Europas allmänna intresse för alla staters gemensamma fortgående till mensklighetens intellektuella och materiella utveckling? Det är den, som lossat folkets tungor och styrt tidningsredaktionernas pennor. Är denna känsla, denna oro, utan grund? är denna tanka på nödvändigheten af handling, på önskvärdheten af beslutsamhet, på faran af ett dröjsmål med deltagandet i verldskriget, så kortsynt, så förkastlig, som man från vissa håll vill göra den? Se der, hvad som bör närmare betraktas, och som bör bestämma omdömet angående neutraliteten eller kriget! i detta afseende har en uppsats i Aftonhladet för lördagen d. 5 Aug. med signaturen väckt uppmärksamhet. Sedan nämnde blad förut, och i den anda vi nyss omtalat såsom rådande inom största delen af landets tidningspress, förklarat sig för nyttan och nödvändigheten, att ansluta sig till vestmakterna, då garantien för vår framtida sjelsständighet derigenom ansågs kunna vinnas, framställes i denna artikel en mängd betänkligheter, och Svenska Tidningen skyndade att i följande måndagens aftonupplaga och tisdagens morgonupplaga reproducera den, med lämpliga förord. Artikeln, som vidrör en hel del ämnen, hvilka väl kunna synas ega en aflägsnare gemenskap med hufvudsaken, såsom tillhörande den stora ori