Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 augusti 1854, sida 1

inlopp engelske amiralen Duckvorth d. 19 Februari uti sundet vid Dardanellerna, sorcerade, gynnad af en stark sydvestvind, genomgången, utan att de i jemmerligt tillstånd befintliga Dardanellslotten tillfogat honom någon skada, förstörde i förbigående en vid udden Nagara stationerad turkisk flotta, som var nästan lika så oskicklig som Sinope-eskadern, och visade sig d. 21 Februari utanför Constantinopel. Staden var så godt som försvarslös, och divanen skulle hafva ingått på en vanhederlig fred, om icke general Sebastiani varit närvarande såsom fransk gesandt i Constantinopel. Sebastiani var omgifven af en talrik generalstab och lät genast uppföra fästningsverk, sedan han med lysande vältalighet ingifvit Turkarne mod. Arbetet gick så raskt undan, att det efter ett par dagars förlopp var omöjligt för de fiendtliga fartygen att närma sig den turkiska hufvudstaden. Seralj-tungan och den vid Marmorahafvet belägna delen af staden bekransades med biticrier, hvilkas bemanning, under franska officerares ledning, skulle hafva tillintetgjort hvarje försök att tvinga Porten. Amiral Duckworth hade emellertid låtit insöfva sig genom underhandlingar, och batterierna voro färdiga, innan han kom under fund med att han var förd bakom ljuset. Då han nu erhöll underrättelse derom, att Dardanell-slotten äfven blifvit iståndsatta af franska officerare, drog han sig d. 2 Mars tillbaka, för att icke blifva fången i Marmorasjön Under detta återtåg led flottan en betydligare förlust än under inseglingen. Alla fartygen blefvo så skadade, att de ögonblickligen måste föras bem för att undergå reparation, och 200 matroser stupade. Denna historiska återblick visar oss, hvarför Frankrikes gesandt i Constantinopel i slutet af förra och i början af detta år var en general, samt hvarför hela gesandtskaps-personalen bar värja och mustacher. General Baragnay är son af den berömde franske kavalleri-generalen, som på den napoleonska tiden var generalbefälhafvare för dragonerne, och som afled i Januari 1813 af de sår han erhållit i det ryska fälttåget. Sonen föddes i Paris d. 9 September 1795 och inträdde redan i sitt 12:te år uti ett regimente ridande jägare. 1812 års fälttåg var det första han hevistade; han förlorade sin fader, hade blott sin ungdomskraft och sina vapenbröders ridderliga omsorger att tacka för sin räddning. Ar 1813 kämpade han i alla slagen i Sachsen och förblef osårad ända till Leipziger folkslagets afgörande dagar. Vid ett anfall på ett fiendtligt batteri bortrycktes hans venstra hand af en kanonkula. Han erhöll af kejsaren hederslegionens kors för detta sar. Han bevistade icke fälttågen 1814 och 15; vid kejsarens andra och sista fail var han kapiten. Restaurationen var icke så gynsamt stämd emot kejsarrikets berömda namn; änskönt Baraguay var ung och icke hade komprometterat sig, så blef han dock liknöjdt behandlad och tillbakasatt. Men de tjenster han gjorde i Spanien, försonade det herrskande partiet med hans namn: han marscherade dit med de första franska trupperna och stannade der med en till Bourbonernes understöd qvarlemnad truppafdelning till 1825, Under restaurationen hade han ändtligen avancerat till major, då Bourmonts fälttåg emot Algier åter medförde hans användande i fält. Julirevolutionen hindrade Bourbonerne att belöna den lysande tapperhet, som Baraguay utvecklade i detta fälttåg. Detta tillföll Ludvig Philip, som den 31 Augusti 1830 utnämnde Baraguay till öfverste. Ar 1833 anstäldes han som underguvernör vid militärskolan i Brienne, 3 år senare öfvertog han, sedan han blifvit befordrad till general