Svarta hafvet, på samma gång som Ryssarne ryckte in uti Donaufurstendömena, Ryssland ej längre skulle betvisla, att det var de vestra makternas allvar att understödja Turkiet och derför nedstämma sina fordringar. Han lät kalla till sig Baraguay. — General, sade kejsaren, vill ni afgå till Constantinopel. — Sire, svarade generalen, om Ers Majestät befaller, så lyder jag, men ett gesandtskap är icke min sak. Jag skulle föredraga befälet öfver en armse. — Men, min bäste general, det finns gesandtskaper, som blifva armäekommandon. I Constantinopel har general Sebastiani samt er svåger Foy skaffat sig hederslegionens storkors, och måhända skaffar ni er en marskalkstaf. Baraguay måste afresa så hastigt, att man ej hann skicka med honom hans instruktioner. En lysande svit, bestående af mera än 30 officerare af alla slags vapen, ledsagade honom. Angaren Prometheus förde honom till Constantinopel, der han den 21 November hade sin första högtidliga audiens hos sultanen. Hans sändnings egentliga karakter framträdde efterhand tydligt. Sina sekreterare begagnade han på samma sätt som en general plägar använda sina adjutanter. Man såg dessa herrar öfverallt, der några förberedelser till kriget vidtogos, i vapenfabrikerne, krutqvarne, kanonjuterierna, tyghusen och verkstäderna. Insanterioch kavalleri-officerarne bistodo Turkarne med råd och dåd, och i gesandtskapets archiv befann sig en stor modellsamling af equiperingspersedlar och vapen. Under det hans personal sålunda var sysselsatt uppsatte den utomordentlige gesandten, som i handling ville förtjena denna titel, depescher af eget slag: försvarsplaner, memoirer öfver bästa användandet af Turkiets stridskrafter, strategiska vinkar angående krigsskådeplatsen i Asien och vid Donau o. s. v. Var han i Constantinopel, så höll han revy öfver trupper af den stående armeen, redifs och frivillige, hvilka på sin marsch till Donau passerade hufvudstaden; gjorde han några utslygter, så var det icke till Ådet klara vattnets dal och till andra förlustelseorter, som hans diplomatiske kolleger besökte, utan deremot till sådana punkter, som kunde begagnas till husvudstadens och kringliggande nejdens försvar. Hans adjutanter gåfvo sina utflygter en ännu större utsträckning, och det var icke sällsynt att se deras uniformer i Omer Paschas hufvufvudqvarter. Gamla militärer hysa den åsigten, att en soldat bör gå lika rakt på målet, som kanonkulan, hvilken skjutes ur kanonen. Baraguay är en soldat af den skoJan. Han har icke det ringaste af en diplomat i sin natur, sitt sinnelag och väsen. Han äger mycket kunskaper, hvilka förskaffat honom hans förra plats vid militärskolan i Brienne. Han är bestämd, djers och frånstötande. Emot general Cavaignac uppförde han sig vid slera tillfällen med den bestämdaste ohöslighet, då denne hade ledningen af de militära angelägenhe terna i Paris. Det var honom i högsta grad motbjudande att se Cavaignac, en yngre officer, som förut stått längt under honom, såsom k igsminister och kommenderande general. Detta frånstötande väsen har ban också bibehållit emot de andre s. k. afrikanerne Changarnier, Bedeau och Lamoriciere, ehuru han sjelf är Afrikan och erhållit sin nuvarande rang i Algier. Då han blef oense med de turkiska ministrarne angående de kristnas rättigheter, ville han genomdrifva sin vilja med trotts. Detta misslyckades; kejsaren kallade honom tillbaka, gaf honom befälet öfver den till Östersjön bestämda armåen och han har helt nyligen passerat Sundet med 10,000 man infanteri. Redan 1813 utnämndes han till riddare af hederslegionen, och den 20 November 1851 erhöll han denna ordens storkors. Hans moder är född i Mainz, fadren lärde känna detta fruntimmer, då han marscherade till Tyskland med de franska revolutions-armeerna, hvilka han fötjde som ifrig sansculotte, och snart svingade sig upp till stabschef hos Custine. Generalen har tvenne systrar, hvilka båda erhållit män med berömde namn, generalerne Foy och Damremont. Under restaurationen var samiljen af skiljaktiga politiska meningar. Modren och general Damremont voro ifriga legitimister; Foy var moderat republikan af Moreaus skola, och sonen Baraguay var Bonapartist. Båda systrarne blefvo enkor och erhöllo pensioner, den ena af folket, den andra af regeringen. Då general Foy dog 1825, öppnades för enkan en national-subskription, som inom få månaders tid uppgick till ett belopp af 900,000 francs. Hon är bekant som skriftställarinna och utgaf af sin mans efterlemnade papper , Kriget på den pyreneiska halsön 1808—130. Den andra systerns man, gen. Damremont, stupade d. 12 Okt. 1837 vid Constantines belägring. Man tror, att han sökte döden, då han var öfvertygad om sästningens ointaglighet; så mycket är åtminstone säkert, att han en längre tid dröjde qvar på en af de mest blotiställda punkterna, der siendtliga kulor bokstafligen regnade ned. Regeringen ville bevilja enkan och barnen en pension af 10,000 francs såsom nationalbelöning, men kamrarne reducerade denna summa till 6000 francs, under ett af dessa anfall af sparsamhet, som stundom förekomma hos lagstiftande församlingar. General Baraguay är ingen obehaglig personlighet, hans yttre bär en tydlig prägel af hans karaktersfasthet. Den lemlästade venstra handen, höjer det krigiska intryck, som han åstadkommer. DJA 88