Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 augusti 1854, sida 1

—————————— ————— Sedan fursten hemtat sig något och återfått sina kraster, steg han upp och svarade med svag röst: — Det är bra, min fru, det är bra! ... Derpå lemnade han pavillonen. Sedan fursten läst baron Pepinsters bref, gjorde han kloka reflexioner. Det var ej Storhertigens fel, att grefvinnan Rosenthal icke uppsteg på Hanaus thron. Det var ett större, ett oöfverstigligt hinder. Ambassadörens från Biberack brådstörtade afresa var en skymf, för hvilken han genast borde hämnas. För öfrigt var Storhertig Leopold en välvillig, skicklig och energisk suverän, med goda rådgifvare. Prinsessan Hedvig fann honom i sin smak och kunde ej föreställa sig ett angenämare lif än vid detta hof, så väl sammansatt af älskvärda kavaljerer och förtjusande damer. Alla dessa skäl bestämde fursten, och följande dagen blef utfäst till upprättandet af äktenskapskontraktet emellan Storhertigen af Noeristhein och prinsessan Hedvig af Hanau. Brölloppet firades trenne dagar sednare. Komedien var slut. Aktörerne hade spelat sina roller med klokhet, snille och ädel oegennytta. De togo afsked af honom, lemnande honom en skön och rik gemål, en mäktig svåger och ett handelsförI drag, som borde fylla skattkammaren. Deras afresa förklarades för Storhertiginnan dels såsom ambassader, dels såsom onåd. Derpå öppnades citadellet Ranfrangs portar, och de förra hofmännen, som vid förmälningen erhållit amnesti, återtogo sina embeten. Storhertigens nya lycka och förbättrade omständigheter utgjorde en garanti för deras trohet och tillgifvenhet.