Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 augusti 1854, sida 1

major, högsta ledningen af denna skola. 1841 se vi honom åter i Algier, der han i början ställdes till ståthållarens disposition och användes i åtskillga grenar af landets administration. 1843 blef han högste besälhafvare i provinsen Constantine. Han förvärfvade sig der namn såsom en särdeles skicklig, men derjemte öfverdrifvet sträng styresman. 1844 återkallades han, under kriget med Marocko, till Frankrike, sedan han förut erhållit generallöjtnants-graden. Derpå fungerade han såsom general-inspekt är för infanteriet under huset Orleans sista regeringsår. ter bortkallad från dessa funktioner, stod han vid Februarirevolutionens utbrott såsom chef för 6:te militärdivisionen i Becancon. Denna stad var en af de städer, der Ledru Rollins fullmäktige och deras propaganda hoppades på en lycklig utgång för de röde. Baraguay satte sig emellertid med så hotande energi emot deras förhärjande sträfvanden, att de ultrademokratiske herrarne ansågo för bäst att, efter några svulstiga protester, lemna staden. Provinsen utnämnde honom af tacksamhet till sin deputerade vid nationalförsamlingen och förnyade hans fullmakt, då den andra församlingen sammanträdde. I båda församlingarne hade Baraguay, såsom medlem af det stora ordningspartiet, ett utomordentligt parlamentariskt inflytande. Sedan Louis Napoleon börjat utkasta sina planer, drog han till sig gen. Baraguay, och om denne trodde man nu, att han gjort icke blott den konservativa, utan också presidentens personliga politik till sin. Denna förmodan bestyrktes ännu mera, då han, såsom chef för den franska expeditionsarmåen, gick öfver Medelhafvet till Rom. Det ultramontanska partiet förenade sig med det röda och tadlade skarpt och häftigt hela detta tåg, förnämligast emedan de hade en stark aning om generalens orthodoxi. Detta omdöme bestyrktes naturligtvis, då man såg, att generalen lade sig vinn om att ofta besöka messan jemte hela sin generalstab i största galla. De pligter, denna till hälften militära, till hälften diplomatiska ställning ålade honom, förde honom till många förvecklingar med kardinalkollegiet och de påslige embetsmännen. Man var derför icke missnöjd med, att han 1850 återkallades till Paris. Ordningen bland trupperne hade emellertid vunnit mycket genom hans närvaro. Aret efter sin återkomst erhöll Baraguay den vigtigaste af alla poster, nemligen kommandot öfver första militärdivisionen, under hvilken Paris hör. Då statskupperioden rykte närmare, afträdde han från denna plats. Harigenom förföllo alla rygten, hvilka af det sakförbållandet, att Baraguay trädt i Changarniers ställe, dragit den oriktiga slutsatsen, att Baraguay lånat ett välvilligare öra åt de anbud, dem Changarnier afslagit. Såg man honom emellertid icke ibland de generaler, hvilka kämpade igenom decemberstriderna för Napoleon, så var han ej eller bland deras antal, som protesterade emot presidenthattens förvandling till en kejsarkrona. Baraguay var alliför god diplomat för att icke hälla sig neutral och låta händelsernas gång visa honom den rätta vägen. Da lyckan förklarat sig för statskuppen, kande den kloke generalen den gamle kejserlige officern vakna uti sig, hvilket under restaurationen och Julirevolution ej en enda gång kunnat märkas. Han ställde sig till Napoleons disposition och blef välkommen. Det var icke så stort öfverflöd på kandidater för den nydanade senaten, att man kunde tillbakavisa en man, sådan som Baraguay. Han var en af de förste, som blef utvald till senatorsvärdigheten. I November 1853 blef Baraguay bestämd att vara Frankrikes utomordentlige gesandt vid den höga Porten. Napoleon trodde då, att när flottorna inlupo i