Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1854, sida 1

Jag har länge och ända hittills varit ledare för flera dramatiska sällskaper uti Östra departementerne, i Elsass och Lothringen. Förlidet år, då jag under sommaren ägde någon ledighet, fick jag det insallet att göra en utslygt till Baden. Der var, efter vanligheten, Europas hela förnäma verld samlad. Man stötte på prinsar, man träffade hvarje ögonblick kongl. högheter; man kunde ej gå fyra steg utan att befinna sig ansigte mot ansigte med en suverän. Dessa krönta hufvuden, konungar, storhertigar, kurfurstar, blandade sig på det nådigaste sätt i verlden bland obetydligt solk. Etiketteri är bannlyst från societeten i Baden, på denna behagliga vistelseort öfverlemna sig högt uppsatte personer, under bibehållande af sina titlar, åt friheten och behaget af deras inkognito. Bland nöjen, som förljufva vistelsen på detta ställe, räknade man till de obetydligare en liten theater, hvarest dåliga tyska skådespelare spelade två eller tre gånger i veckan för nästan tomt hus. Dessa stackars fattiga artister och deras olycklige direktör skulle hafva dött af hunger, utan det understöd, som spelbanken förskaffade dem. Jag öfvervar ofta deras så föga besökta representationer och bland de i salongen sparsamt spridda spektatörerne, bemärkte jag, att jag ej var den ende hvardagsgästen. Jag återfann alltid på samma orchesterplats en herre, af ett distinaueradt utseende, enkelt klädd och som synbarligen fann ett högt nöje i spektaklet, hvilket bevisade, att han ej var mycket nogråknad. En afton började han ett samtal med mig, tagande till ämne den pjes, som uppfördes; vår konversation vände sig kring den dramatiska konsten, han upptäckte att jag egde grundlig kännedom häruti, och efter spektaklets slut inbjöd han mig att tillsammans med honom intaga några förfriskningar. Jag antog bjudningen. Vi skiljdes åt vid midnatten. Då jag hemkom, träffade jag en spelare, en af mina vänner, som sade till mig: Odmjukaste tjenare! du har präktiga bekantskaper! Detta syftade på det sällskap, hvari jag kort förut befunnit mig, och jag erfor, att min sällskapare var ingen mindre, än Hans Durchlaucht Prins Leopold, suverän öfver Storhertigdömet Noeristhein.