enda ratta sättet att estertryckligt komma åt Ryssland och krossa dess makt. Det är längesedan Kossuth varnade England för att sätta något förtroende till Österrike och hänvisade till Polen, såsom Rysslands sårbara sida. Då funno hans ord icke särdeles gehör. Nu har ställningen ändrats något, och den senare satsen, eller Polackernas användande emot Ryssland, har nyligen i sjelsva öfverhuset uti lord Harrington funnit en varm taleman. Med ett ord, den öfvertygelsen nalkas i England alltmera sin mognad, att Ryssland måste angripas i och genom Polen. En hvar som känner allmänna opinionens allmakt i England, anar ock hvarthän denna öfvertygelses mognad kommer att leda. Vi hafva nu under ögonen parlamentsförhandlingarne den 24 och 25 Juli. Om vigten af de under dem afgifna ministeriella förklaringarne hafva redan för flera dagar sedan telegrafdepescherna gifvit oss en aning, men efter vanligheten voro dessa depescher, i synnerhet hvad förtroendet till Osterrike betrasfar — något missledande. Detta förtroende hade nemligen icke uttalats så aldeles oinskränkt som depescherna gifva vid handen. Det hvilade på en förutsättning, som mycket väl kan vara falsk. Hufvudinnehållet af de ministeriella förklaringarne var för öfrigt det, att regeringen icke funnit czarens svar på Österrikes uppfordring erbjuda någon anledning till underhandlingar, att den icke vill ingå på en fred, som återställer allt i samma skick som före kriget, och slutligen, att amiral Napier har den vinskränktaste fullmakt men vid anstalda rekognosceringar funnit såväl Sveaborg som Kronstadt ointagligt från sjösidan. Förhandlingarne voro framkallade af ministeren i akt och mening att erhålla ett förtroendevotum af parlamentet. Något särskilt anslag af 3 mill. var icke äskadt och kunde för öfrigt icke äskas i öfverhuset, som icke har med några rena bevillningsfrågor att att skaffa. Regeringen hade endast i ett kungligt budskap begärt bemyndigande att af de medel, som redan förut af underhuset voterats, använda 3 mill. specielt för kriget, samt föreslagit en adress af husen till svar på detta budskap. Det förtroendevotum, som ministrarne sålunda äskadt, blef dem ock till del, dock icke i underhuset utan något bråk, som likväl slutade med minsterens seger. Yttrandet af lord John Russel d. 24 i afseende på Sebastopol var något tvetydigt, så att man icke riktigt kunde begripa, om han menade att denna fästning skulle inttagas och förstöras och Krim (der den är belägen) eröfras från Ryssland eller Ryssland blott tvingas att minska sin sjömakt i Svarta hafvet, t. ex. genom dess delvisa förflyttning till Östersjön. Denna tvetydighet föranledde lord Dudley Stuart, att d. 25 i huset föreslå en adress till drottningen med den anhållan, att H. M. måtte täckas icke förr hemförlofva parlamentet, än regeringen meddelat det bestamda upplysningar i orientaliska angelägenheterna. Krigssckreteraren (ej att förblanda med krigsministern) Sir John Herbert och lord John Russel bekämpade detta förslag, såsom innebärande ett misstroende mot regeringen och lyckades, enkannerligen den sistnämnde, att lägga sina ord så väl, att huset, då motionären ville taga tillbaka sin motion, icke medgaf detta, utan fordrade omröstning, hvarvid den blef förkastad. Sedan hade huset utan vidare diskussion definitift voterat det af ministrarne äskade bemyndigandet. Det märkligaste i förhandlingen rörande D. Stuars motion var lord Aberdeens försvar genom lord J. Russel och den förklaring som denne sistnämnde afgaf, att det existerar en fullkomlig solidaritet, en sfullständig likstämmmighet i politiska åsigter emellan kabinettets medlemmar rörande dagens stora fråga. Vi återkomma i morgon ytterligare till dessa förhandlingar. Vi vilja nu göra en del beriktiganden i förut meddelade underrättelser. Iill att börja med få vi nämna, att det af oss i Måndags, ordagrant efter LIndep. belge, meddelade utdrag ur senaste amerikanska posten var behästadt med 2:ne grofva misstag. Först och främst har icke ryska fregatten Diana blifvit tagen af Engelsmännen. Nämnde fregatt hade, kommande från Callao, inlupit i Honolulu på Sandwichsöarne och derifrån seglat vidare till Sitka. Brittiska krigsskeppet Trincomale hade dock kort före (ester ?) ,Dianas assegling den 19 Maj äfven ankommit till Honolulu. Diana sväfvade alltså i fara att blifva knipen, förutsatt, att Englands krigsförklaring emot Ryssland redan var chefen å Trincomale bekant. Icke 600 ,hästar (chevaux), utan 600 slafvar (esclaves) hade af ett amerikanskt barkskepp blifvit landsatte på Cuba. Då det i ,LIndep. belge omedelbart efter notisen om landsattningen af de 600 (2) hastarne, hette, att engelska och franska eskadrarne i Westindien förstarktes, förleddes man