Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1854, sida 2

(Insdndt.) Ytterligare ett ord om de lägre civila tjenstemännens lönevilkor. Vår föregående uppsats i detta ämne slutade med en anvisning, att utan det allmännas betungande, genom nedsättning af de öfverdrifna löneförmåner, som tillkomma vissa högre embetsmän, tillvagabringa någon förbättring af de lägre tjenstemännens inkomster. Denna löneförbättring afsåg hufvudsakligen, dels att icke, såsom för närvarande sker, af de extra tjenstemännen fordra tjenstgöring som tillförordnade, med mindre än att de åtminstone då tilldelas en ersättning, motsvarande lönen i lägsta graden, dels ock en tillökning af den ringa inkomst, som tillkommer den efter flera års nära nog lönlöst arbete, ändtligen till ordinarie besordrade tjenstemannen i nämnde grad. Ty att, sedan man i egenskap af extra ordinarie nödgats ådraga sig en mer eller mindre, men med afseende på sramtida tillgångar, alltid rätt betydlig skuldsättning, erhålla en inkomst af 400 rdr bko, medför i sanning en föga förbättrad ekonomisk ställning. Det är nu vår afsigt, att i korthet vidröra förhållandet i i löneväg äfven med 2:dra gradens tjenstemän, hvilka i allmänhet åtnjuta circa 800 rdr bko jemte någon gång s. k. sportler till ett belopp, som kan komma i beräkning af deras inkomster. Dessa inkomster äro emellertid sådane, att tjenstemännen, då de ej ega familj, rätt väl deraf kunna subsistera, och skilja sig sålunda från lönevilkoren i första graden. I afseende på begge dessa tjenstegrader inträffar dock ett förhållande, som man alldrig velat riktigt inse och erkänna, men hvilket i så väsendtlig mån bidrager till lönernas otillräcklighet för de lägre tjenstemännen i allmänhet. Inom såväl hofrätterne och kollegierne, som de flesta andra embetsverk förhålla sig nemligen merändels de första och andra gradernes tjenstemän till antalet af tjenstemännen i de högre graderna som 3 till 1, och utgöra alltid pluraliteten af embetsverkens personal. Det måste derföre ligga i sakens natur, att de fleste af tjenstemännen aldrig kunna hinna öfver, utan endast till andra graden, likasom ej sällan och af samma orsak, en viss del af dem måste för alltid qvarstanna uti lägsta graden. Ehuru denna omständighet i och för sig sjelf utgör ett mer än tillräckligt hinder mot högre befordran för flertalet af de lägre tjenstemännen, är det långt ifrån det enda som i sådant afseende framställer sig, men beskrifningen om de ösrige svårigheterne att hinna till högre embeten skulle blifva tröttande och kanske mindre möjlig. Det redan nämnda allmänna och oöfverstigliga hindret torde också vara tillfyllestgörande för att ådagalägga nödvändigheten af förbättrade lönevillkor åt både 1:sta och 2:dra gradens tjenstemän. Oaktadt detta förhållande är temligen påtagligt, hafva vi ofta af för öfrigt ganska sorständigt folk och äfven af embetsman hört den satsen med ifver drifvas, att lönerne för de lägre tjenstemännen äro med afsigt beräknade så små, som de för närvarande befinnas, emedan detta måste sporra dem till forvärfyan