göring af dem erfordras för att komma i åtanka vid utdelningen af dessa numera påsfunna gratifikationer, utan att belöningen derföre blifvit billigare än förut. Vår afsigt har, såsom af det föregående äfven temligen lätt bör kunna inses, alldeles icke varit att klandra bristen på utkomst för de extra tjenstemän, som litet eller intet uträtta med sin tjenstgöring, utan de anmärkningar, vi angående extra tjenstemäns aflöning tagit oss friheten framställa, afse endast den omständigheten, att då det allmänna är i behof af deras biträde, vare sig genom förordnanden att förrätta ord. tjenst, eller eljest, det allmän na också på ett mera billigt och tillfredsställande sätt, än hittills i allmänhet egt rum, för ett sådant biträde bör vedergälla dem. Ty huru skulle man t. ex. i det enskilta lifvet vilja bedöma en husbonde, som lät sina tjenare arbeta, och antingen illa eller alldeles intet aflönade dem för deras tjenst. Omdomet skulle säkerligen i sådant fall, och det med rätta, blifva ganska bittert och i ett ännu mer grannlaga förhåliande måste väl staten stå till sina tjenare, i samma mån som deras verksamhet är vigtigare än den enskilta tjenarens?