Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1854, sida 2

DO ä—42— G44444 AA och bättre bevekelsegrunder för uppnåendet af ett sådant mål finnes, utan att svältkuren nödvändigt skall användas? Mången, torde man invända, saster sig dock hufvudsakligen vid goda lönevilkor, och derpå vore mindre att undra, så länge närvarande aflönings-system solJes; men först och främst upphäfver detta ej osvanberörde förhållande i afseende på det olika antalet af högre och lägre tjenstemän jemte dess följder i befordringsväg, och dessutom må väl ifrågavarande lockmedel, antingen det verkar eller ej, anses som så simpelt, att vi hemställa om det just kan vara synnerligt skäl att vidare vilja använda detsamma som ett universalmedel för skickliga embetsmäns erhållande. — Det är nemligen endast mot åkommor af den betänkliga art, att intet annat hjelper, som slika medel tillgripas, hvaremot, om de i otid anlitas, deras verkan blisver förstörande i stället för helande, och endast den oskicklige läkaren kan begå ett så groft misstag. Af dessa omständigheter rörande omöjligheten för större delen af tjenstemän att hinna längre än till de 2:ne sämst lönade graderna, torde väl utan all gensägelse följa, att de begge befinnas i stort behof af förbättrade löner. — Skulle likväl meningen vara, att dessa tjenstemän, i likhet med den katholska presten, böra uteslutas från det egentliga familjlifvet och tillbringa ett ständigt celibat, så medgifves, såsom förut redan skett, att andra gradens tjenstemän ej behöfva någon lönförhöjning. Emellertid lärer man icke kunna undgå att erkänna betankligheterna af en sålunda påtvingad eremitlesnad, om den också för närvarande ofta måste ega rum och derigenom synes gillad och godkänd, nemligen derigenom att hindren ej undanrödjas. Ifrågavarande behof af en lönereglering för ord. tjenstemånnen har väl inom ett par af de högre embetsverken blifvit afhjelpt, och för de öfriga borde en sådan snart kunna förväntas, men när, vet ingen, isynnerhet som Rikets Ständer både vid innevarande och sistl. riksdag visat mindre benägenhet att fortsätta densamma och således synes vilja öfverlemna ärendet åt framtiden. Hvarom man emellertid ej gerna kan misstaga sig, är, att den extra ordinarie och tillförordnade tjenstemannen ej anses förtjent af vederbörandes uppmärksamhet, hvilket förhållande bland annat bekräftas deraf, att då, för några år sedan, de s. k. ljuspenningarne indrogos, en summa, om vi ej missminna oss, af 10.000 rdr bko, i det stället blef anslagen till årlig utdelning såsom gratifikation (ordets lämplighet lemnas derhän) åt de flitigaste och skickligaste extra tjenstemännen — märk väll — 7 statsdepartementer, alla kollegierne, hofrätterne o. s. v., eller tillsammans omkring 25 större och mindre embetsverk. Till denna klass af extra tjenstemän räknades med all säkerhet äfven de, som under året, för hvilket utdelning komme att ske, förrättat kortare förordnanden, emedan ingen ersättning för sådane vikariater i allmänhet hittills kunnat påräknas. För längre förordnanden erhålles stundom de arma 200 rdr bko, hvarom förut är ordadt. Dessa medel utgå genom särskilt för hvarje fall anvisadt belopp, hvaraf följer, att det är förenadt med mycken omgång och stort besvår, hvilket kunde undvikas, om ett lämpligt belopp årligen anvisades till hvarje embetsverks disposition för extra utgifter, och det är ingalunda sällsynt, att man just för denna omvägs skull blifvit utan all ersättning. Såsom bevis på den högst obetydliga ersättning, som i allmänhet erhålles för vikariater, bör icke förtigas, att till och med adjungerade hofrättsledamöter, assessorer, merändels måste åtnöja sig med 200 rdr bko, enligt nyssnämnde beräkningsgrund. Månne någon rimlig orsak till detta och likartade förhållanden kan uppgifvas? Åtminstone lärer det ej gå an, att förebära som ursäkt, att de ej förtjena mera, ty deras göromål kunna väl ej annorlunda anses, än såsom både trägna och maktpåliggande; och ungefär samma förhållande torde utan tvifvel inträffa vid de fleste tjensters bestridande, emedan tjensterne i annat fall vore mer eller mindre öfverflödiga och borde indragas. Af ifrågavarande anslagsbelopp till s. k. gratifikationer böra äfven ljuspenningar utgå till de extra ordinarie, som söre det sattade beslutet om sistnämnde lönesätts afskassande, voro i embetsverken antagne, äfvensom vissa andra afdrag från det i sig sjelf nog ringa anslaget till en början kommer att ega rum. Då nu den anvisade summan blifzit så utomordentligt sparsamt tilltagen, men likväl bör fördelas emellan en sådan mängd af embetsverk och personer, så torde väl ettdera inträffa, antingen att endast några få af de fAitigaste och skickligaste extra tjenstemännen, 01 1